torsdag 27 mars 2014

Trettio år av gemenskap

Inte kan detta försvinna? Nej självklart inte. Men varför känns det som om livet är slut? Inte bara för älsklingen utan också för mig. På sätt och vis är det så. Allt är annorlunda nu mot förut. En mörk skugga vilar över oss. Sjukdomen. Varför? Jo på ett plan är det enkelt. Det som ligger bakom cancern är orsaken. Och jag vet så väl att det inte går att berätta för någon annan om det man själv har hittat. För ingenting gäller den andre på den här nivån. Det är lika förvirrat som Alice i Underlandet. Och ännu värre. 

onsdag 26 mars 2014

Och det beror av rädsla

Jag snabbläser Anita Moorjani, som insåg när hon var död (jo hon låg i koma och dog) att hon inte behövde leva med cancer. Allt berodde av rädsla. Hon återvände till livet och cancern försvann på ett mirakulöst sätt ur hennes kropp. Vi behöver lära oss skratta varje dag och inte tro så mycket om allt. Och om inte något annat hjälper: ät choklad! Alla behöver älska sig själva för annars kan ingen älska någon annan. 

tisdag 25 mars 2014

Rödhaken är här

Den kom mitt i ett snöväder och försökte få lite mat från våra talgbollar. Denna pigga
vippande fågel är ett säkert vårtecken. Men inne hos oss i huset är det höst. Så känns det. Älsklingen ska få en sköterska, som kommer hem för att vårda honom. Hon kan ge mistelsprutor och annat som han vill ha. Då slipper han åka till vårdcentralen tre gånger i veckan. Sköterska i hemmet påminner mig om gamla svart-vita filmer. Där gamlingar vårdas av någon stärkt och bestämd person. Min älskling är inte gammal. Han är 50plus. Men cancern bryr sig inte. Sjukdomen begriper inte att kroppen dör till slut.

måndag 24 mars 2014

Grunden i livet

Är grunden i livet sorg? Jag vet inte. Det kan lika gärna vara glädje. Det är en konst att nå fram till det stadium där själva ordet gör att man känner detta. Säg sorg och bli sorgsen eller ledsen. Säg glädje och bli detta. Bli själva ordet. 

lördag 22 mars 2014

Ensamheten

Det känns ensamt att vara anhörig till den käre. Han finns där, men ändå inte. Sjukdomen är en demon som slukar min älskling levande. All tid går åt till att bekämpa detta. Inte en sekund finns över till nöjen eller avkoppling. Inte egentligen eftersom sjukdomen alltid lurar i bakgrunden.

Någon minut brukar det ta innan jag kommer ihåg när jag vaknar. Under natten drömmer jag om allt annat än sjukhus och sprutor. Där i det andra landet under sömnen försiggår livet som vanligt. Och allt är lyckligt och spännande. Men när jag vaknar så kan han inte prata ordentligt. Så har det varit ganska länge. 

måndag 17 mars 2014

Det snöar

Morgonen medförde snö. Kallare än under hela månaden. Älsklingen ska ta bilen för att få sprutan på vårdcentralen. Mistelpreparat. Han använder enbart alternativa metoder. Ingen strålning, ingen kemoterapi. Omläggning av livet och kosten. Så har det varit i mer än ett år. Alla släktingar och vänner är rädda för det han gör. Alla vill att han ska luta sig mer mot läkarna.

söndag 16 mars 2014

Ovissheten

Det värsta är att aldrig veta. Inte hur det ska gå. Inget är visst och klart. Bara ovissheten finns där. Tillsammans med diverse sjukbesök, omgörning av allt. Sjukdomen bestämmer. Och livet är som en saga berättad av en dåre, mycket väsen för ingenting. Tur att våra själar är odödliga. Det vet jag sedan länge. Det är Shakespeare som har begripit allt för hundratals år sedan. På 1500-talet. Jo han levde då och in bit in på 1600-talet. Det snöade i går och kommer att snöa i natt.