lördag 30 augusti 2014

Han vill leva

Så självklart leva så gott det går. Så säger han och blir ledsen över vad läkaren har sagt. Jag träffar henne när jag besöker honom på sjukhuset och säger att jag inte vill bli uppringd om det inte är akut och jag måste komma omedelbart. Annars blir jag bara upprörd. Älsklingen är också där och hör vad jag säger. Förmodligen kommer han att dö före mig, säger jag, men det betyder ju bara en massa arbete. Så blir det i så fall. Mycket som behöver göras när någon dör. Jag vet det sedan tidigare. Ingen rast och ingen ro utan arbete och kullkastning av anhörigas liv. 

torsdag 28 augusti 2014

Läkaren Margareta

Hon ringer från avdelning 22 och säger ungefär att han har inte så långt kvar. Ska vi prata? Vi ensamma eller tillsammans med din sambo. Jag blir förstås upprörd. Vad är det frågan om? Att hon vill ha ryggen fri? Att de har erbjudit allt de kan? När jag mejlar älsklingen ger han inte intrycket att han är dödssjuk. Jag frågar honom hur det är. Vad han vill. Klarspråk är alltid bäst.

onsdag 20 augusti 2014

Tumören är kvar

Älsklingen var på läkarbesök på Karolinska. Tumören är inte borta. Den är kvar. Han kan få kemoterapi på Södersjukhuset om han vill ha det. Strålning får man bara en gång på en tumör. Sedan gäller kemoterapi. Jag försökte inte övertala honom till det. Tidigare har han sagt att han inte vill ha kemoterapi. Han var lite deppad nu och behövde kramar. Jag meddelade barnen vad han hade sagt. 

måndag 18 augusti 2014

Djupt deprimerande

Att vara anhörig till en cancersjuk är inte roligt. Jag är ständigt uppbokad för sjukdomen slukar all tid. Har inte gjort något alls denna sommar, utom att ta hand om närmaste familjen. Men jag är van. Skulle inte ens veta vad jag skulle göra om jag inte hade någon att ta hand om. Sorgligt nog.

Alla husdjur är försvunna. Grannens elaka bengalkatt har jagat iväg våra två honor. Mycket tomt i huset. De båda katthonorna har varit borta i två dygn. De vågar inte vara här. Tidigare kunde jag åtminstone höra en katts snusande när den sov, en levande varelses andedräkt, men inte ens det längre. Bengalkatten jagade vår äldsta hona ända in i huset. Han stod här i vardagsrummet tills jag kom och körde ut honom. Förfärligt aggressiv kattsort. 

söndag 17 augusti 2014

Han ramlade

Älsklingen var hemma och badade bastu, men ramlade och kom inte upp igen. Fick ringa efter ambulans och två sjuksköterskor, som också körde ambulansen förstås, kom och gav honom morfin, hjälpte honom upp och fick iväg honom till sjukhuset igen. De fick lägga honom på den lilla platta båren de har och lyfta honom. Jag höll i benen. Jag körde egna bilen till sjukhuset för annars hade jag inte kommit hem igen. Och tog med alla hans saker. Ska dit igen i dag med hans krycka, som jag inte hittade i går.

Övermod? Skrev han sedan till sjuksköterskan på sjukhuset, men hon tröstade och sade att det är bra för honom att göra saker fysiskt. 

söndag 10 augusti 2014

Döden, döden, döden

En av två klarar cancer. Det var en cancerdrabbad som sade detta till mig. Hans fru hade gått bort i cancer. Jag sade: då får vi se vilken sida min sambo befinner sig på.

I dag gick fler än 800 personer in på ett inlägg i min blogg, den som står i mitt namn och som jag har haft länge. Det inlägget handlade om att Annie Wegelius hade drabbats av bröstcancer. Hon blev fri från sjukdomen, men nu är den tillbaka igen och obotlig. Jag skrev mitt inlägg år 2009 den 12 augusti. Så hon klarade sig i dryga fem år. Hur ska det gå med älsklingen? Strax ska jag åka och besöka honom på sjukhuset.

Vi var tillsammans han och jag på den fest som hölls för näst äldste sonen och hans fru för två dagar sedan. Det var roligt, men vemodigt eftersom en period i våra liv nu är över. Min son och hans fru är på väg bort från Sverige. Den vanligaste kommentaren till mig på festen var: så roligt att se er bägge två. Som om en av oss i paret redan var borta. Människor ser naturligtvis sådant framför sig. Älsklingen kan inte prata, äta eller dricka ännu, men kanske råkade han svälja en minimal klunk av lite vatten där på festen. Kanske fungerade sväljreflexen. Kanske får han leva ett tag till. Vem vet.

Jag behöver inte klaga på värmen längre. Nu är det mer normal svensk sommar med kring 20-25 grader. Det är helt okej. Men värmeböljan med som mest 33 grader fick mig att inse att jag klarar inte att bo söderut. Det är för svårt och jobbigt. Alla krämpor är i stort sett borta nu. Stressen har minskat och jag sov härligt gott i natt. Trots eller kanske en aning tack vare att älsklingen är omhändertagen på sjukhus och får den bästa vård han kan få. Det finns absolut ingenting att klaga på när det gäller den.

Han har fått ett färdtjänstkort som gör att han kan åka gratis med taxi från sjukhuset och till hemmet. Det gäller ända till februari nästa år. Jag ska ge honom det nu i dag när jag träffar honom. Det kom i brevlådan i förrgår. Och då tänker jag förstås: undrar om han lever så länge?

fredag 1 augusti 2014

När vila inte hjälper

Hur blir man utvilad? Jag måste komma tillbaka till ett tillstånd där jag känner att kroppen orkar. Är utsliten. Så känns det. Blir så less på värmen, som aldrig tar slut och kräver ännu mer av det fysiska. Det har varit mer än 25 grader i veckor. Gömmer mig i huset för solen och hoppas på att må bättre. Vaknar med ont i huvudet. Har jag druckit för lite vatten nu igen? Kanske. Och samtidigt är mina krämpor ingenting jämfört med älsklingens. Naturligtvis. Jag klagar inte. Jag är stark. Allt går bra. Vi är friska. Det är de ständiga mantran jag upprepar.