En av två klarar cancer. Det var en cancerdrabbad som sade detta till mig. Hans fru hade gått bort i cancer. Jag sade: då får vi se vilken sida min sambo befinner sig på.
I dag gick fler än 800 personer in på ett inlägg i min blogg, den som står i mitt namn och som jag har haft länge. Det inlägget handlade om att Annie Wegelius hade drabbats av bröstcancer. Hon blev fri från sjukdomen, men nu är den tillbaka igen och obotlig. Jag skrev mitt inlägg år 2009 den 12 augusti. Så hon klarade sig i dryga fem år. Hur ska det gå med älsklingen? Strax ska jag åka och besöka honom på sjukhuset.
Vi var tillsammans han och jag på den fest som hölls för näst äldste sonen och hans fru för två dagar sedan. Det var roligt, men vemodigt eftersom en period i våra liv nu är över. Min son och hans fru är på väg bort från Sverige. Den vanligaste kommentaren till mig på festen var: så roligt att se er bägge två. Som om en av oss i paret redan var borta. Människor ser naturligtvis sådant framför sig. Älsklingen kan inte prata, äta eller dricka ännu, men kanske råkade han svälja en minimal klunk av lite vatten där på festen. Kanske fungerade sväljreflexen. Kanske får han leva ett tag till. Vem vet.
Jag behöver inte klaga på värmen längre. Nu är det mer normal svensk sommar med kring 20-25 grader. Det är helt okej. Men värmeböljan med som mest 33 grader fick mig att inse att jag klarar inte att bo söderut. Det är för svårt och jobbigt. Alla krämpor är i stort sett borta nu. Stressen har minskat och jag sov härligt gott i natt. Trots eller kanske en aning tack vare att älsklingen är omhändertagen på sjukhus och får den bästa vård han kan få. Det finns absolut ingenting att klaga på när det gäller den.
Han har fått ett färdtjänstkort som gör att han kan åka gratis med taxi från sjukhuset och till hemmet. Det gäller ända till februari nästa år. Jag ska ge honom det nu i dag när jag träffar honom. Det kom i brevlådan i förrgår. Och då tänker jag förstås: undrar om han lever så länge?
I dag gick fler än 800 personer in på ett inlägg i min blogg, den som står i mitt namn och som jag har haft länge. Det inlägget handlade om att Annie Wegelius hade drabbats av bröstcancer. Hon blev fri från sjukdomen, men nu är den tillbaka igen och obotlig. Jag skrev mitt inlägg år 2009 den 12 augusti. Så hon klarade sig i dryga fem år. Hur ska det gå med älsklingen? Strax ska jag åka och besöka honom på sjukhuset.
Vi var tillsammans han och jag på den fest som hölls för näst äldste sonen och hans fru för två dagar sedan. Det var roligt, men vemodigt eftersom en period i våra liv nu är över. Min son och hans fru är på väg bort från Sverige. Den vanligaste kommentaren till mig på festen var: så roligt att se er bägge två. Som om en av oss i paret redan var borta. Människor ser naturligtvis sådant framför sig. Älsklingen kan inte prata, äta eller dricka ännu, men kanske råkade han svälja en minimal klunk av lite vatten där på festen. Kanske fungerade sväljreflexen. Kanske får han leva ett tag till. Vem vet.
Jag behöver inte klaga på värmen längre. Nu är det mer normal svensk sommar med kring 20-25 grader. Det är helt okej. Men värmeböljan med som mest 33 grader fick mig att inse att jag klarar inte att bo söderut. Det är för svårt och jobbigt. Alla krämpor är i stort sett borta nu. Stressen har minskat och jag sov härligt gott i natt. Trots eller kanske en aning tack vare att älsklingen är omhändertagen på sjukhus och får den bästa vård han kan få. Det finns absolut ingenting att klaga på när det gäller den.
Han har fått ett färdtjänstkort som gör att han kan åka gratis med taxi från sjukhuset och till hemmet. Det gäller ända till februari nästa år. Jag ska ge honom det nu i dag när jag träffar honom. Det kom i brevlådan i förrgår. Och då tänker jag förstås: undrar om han lever så länge?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar