Övernattningen

Det gick bra för honom att övernatta. Han skötte själv morfin och dropp, men var uppe och stökade med sin droppställning, väckte mig ett par gånger. Men det är ingenting att säga om det. Han är piggare än tidigare, men lika mager.

En ambulanshelikopter landade strax bredvid tomten ute på ängen när han var här och en granne flögs iväg. Han har också tidigare legat på Nacka sjukhus. Älsklingen såg honom där. Men grannen är lika gammal som jag. Inte så ung som min sambo. Så orättvist att han är sjuk. Jag som hade räknat ut att vi skulle få något decennium tillsammans. I lugn och ro. Tror inte att han lever nästa år. Trots förbättringen. Den beror på strålningen plus mistelsprutor säger älsklingen att han trots allt är friskare.

Han befinner sig dock i vården för livets slutskede och den behandlingen leder inte till så mycket längre liv. Så kläckte ju läkaren ur sig: att han inte skulle leva så särskilt länge. Kanske. Men när hon tillfrågades vad det betydde så backade hon. Beror på vad man menar med länge sade hon. Och ingen av oss båda frågade henne vad hon menade med detta. Länge? Jo en del blir ju hundra år och älsklingen är drygt femtiosju.

Vi ska ses nästa söndag igen här hemma älsklingen och jag. Då på valnatten vill han sova här. Röstat har vi redan gjort. I förtid. Vad som än händer har vi klarat av drygt trettio år tillsammans och att bygga ett eget hus plus att uppfostra två söner. Och han har fått sitt första barnbarn. Om han vill dra så går det. Alla klarar sig fint förutom rent sorgligt och känslomässigt.