Klas Ingesson, fotbollsspelare, dog av blodcancer i natt. Det som de kan fixa trodde jag numera. Han blev 46 år och har två söner precis som älsklingen. De båda sönerna är dock yngre än vad våra är.
Jag minns 1994 när de kom hem från VM och jag plus sönerna åkte till stan för att hälsa dem välkomna hem. Så små våra barn var då, bara nio och fem år gamla. Men det var värt resan fast vi knappt såg något där vi stod på ängarna vid Rålambshovsparken. De fick brons den gången, men det kändes som guld.
Spelar ingen roll om man har levt bra och idrottat. Cancer kan slå till ändå. Har inte ens orkat skriva om skådespelerskan Kim Anderzon som dog i cancer för nästan en vecka sedan och som liknande min älskling i sin inställning till alternativa behandlingar. Han har också en magnetmadrass och använder alternativa läkemedel samtidigt med strålning. Hon hade dock genomgått mer än honom och tagit också kemoterapi. Hon höll i gång som en tokig ända tills hon dog. Stod på scenen och åkte sedan hem för att gå in i sista stadiet. Men hann med en fest för vännerna innan det tog slut.
onsdag 29 oktober 2014
onsdag 22 oktober 2014
En normal dag
Och så ska jag väcka älsklingen för att han vill se ett TV-program, men han sover så sött. Ser så ung ut och jag klappar honom lite på kinden, men när han inte vaknar får han fortsätta att sova. Det är nog viktigare än att se på TV. Han ligger där i sin säng, som har omvandlats till en sjukhusvariant som går att höja och sänka, så försvarslös mot världen. Med en kropp som kämpar för att hålla sig vid liv.
lördag 18 oktober 2014
En onormal väntan
Jag visste att älsklingen antagligen skulle dö före mig och väntan på detta var olidlig. Det jag ibland råkade in i var att begripa alla historier som berättades om anhöriga som tog livet av sina nära och kära, för att bli av med dem och kunna gå vidare själva. Det skulle vara bra om detta tog slut någon gång, sjukdomen, och den ockuperande livsstil som den medförde. Det var svårt att skriva ut detta, kändes hemskt, men så var det ibland, samtidigt som ville jag leva som vi hade gjort förut. Och i den lilla vardagen försökte jag göra det, men det saboterades gång på gång av oväntade sjukdomshändelser. Så blev det också när han kom hem från sjukhuset efter två dygn på akuten.
Den morgonen blev jag väckt i mörkret vid halvsju av en främmande människa som stod i mitt sovrum. Det var en sköterska som sade "hallå" och väckte mig och jag blev genast klarvaken och sade "hallå" tillbaka. Sköterskan hade gått in i vårt mörka hus för att leta efter den sjuke, som hon skulle ge en dos antibiotika. Jag gick upp och följde sköterskan till sovrummet där min sjuke älskling fanns. Jag blev inte rädd eller ens irriterad, utan fann mig genast i situationen. Det visade hur mycket sjukdomen hade tagit över våra liv. Hur beredd jag var på allt, också att det plötsligt stod en främmande människa i mörkret i mitt sovrum.
Den morgonen blev jag väckt i mörkret vid halvsju av en främmande människa som stod i mitt sovrum. Det var en sköterska som sade "hallå" och väckte mig och jag blev genast klarvaken och sade "hallå" tillbaka. Sköterskan hade gått in i vårt mörka hus för att leta efter den sjuke, som hon skulle ge en dos antibiotika. Jag gick upp och följde sköterskan till sovrummet där min sjuke älskling fanns. Jag blev inte rädd eller ens irriterad, utan fann mig genast i situationen. Det visade hur mycket sjukdomen hade tagit över våra liv. Hur beredd jag var på allt, också att det plötsligt stod en främmande människa i mörkret i mitt sovrum.
fredag 17 oktober 2014
Kanske hem igen
Jag hälsade på älsklingen på Södersjukhuset i går. Han ligger på akuten på en sal för fyra, men han var just då ensam där i rummet. Det är konstaterat på röntgen att han har lunginflammation och i blodet har han bakterier i blodbanorna. Han får ett brett antibiotika mot detta. Kanske får han komma hem i dag ändå och få fortsatt vård av ASIH, betyder avancerad sjukvård i hemmet. Vi får se. En ny patient kom in när jag var där, men gående för egen maskin, så de begrep inte att hon var patient.
- Våra patienter brukar komma på bår, sade de som tog emot henne. Jo, på så vis kom älsklingen in till akuten.
- Våra patienter brukar komma på bår, sade de som tog emot henne. Jo, på så vis kom älsklingen in till akuten.
torsdag 16 oktober 2014
Ambulans till akuten
Min älskling befinner sig på Södersjukhuset i dag igen. Han fick åka ambulans i går för sköterskan tyckte han var så dålig. Feberfrossa och ont i nacken. Han fick mer och starkare morfin och röntgades och prover togs. Repris från förut. Ingen vet riktigt vad det beror på, kan vara vanliga förkylningsbaciller, som han inte riktigt kan stå emot i sitt försvagade tillstånd. Förut har han inte drabbats av något särskilt farligt i virusväg eller när det gäller bakterier.
Han fick vara rätt normalt bra i ett par veckor hemma, längtar hem skriver han till mig. Jo lugnare här. Mer höstligt dock med plus sju grader och regn. Plockade prästkragar och rosor i trädgården. Passar på innan frosten slår till.
Han fick vara rätt normalt bra i ett par veckor hemma, längtar hem skriver han till mig. Jo lugnare här. Mer höstligt dock med plus sju grader och regn. Plockade prästkragar och rosor i trädgården. Passar på innan frosten slår till.
lördag 4 oktober 2014
Dagarna rullar på
Det är besök morgon och kväll från sjuksköterskor. För att de inte ännu litar på att älsklingen klarar av sin sjukvård själv. Får se om det blir bättre i framtiden. Tjatigt med denna invasion av ständigt nya människor.
Annars är han kroppsligt en aning friskare. Tror jag, men det inbegriper förstås morfin och annat. Maten är fortfarande dropp, saltlösning, glukos och något mer som lite te och någon brödsmula. Drömde att jag var instängd någonstans och blev lycklig över att få mat ibland. Kunde titta ut genom fönstret och se på människor. Sanndröm. Så känns det i mina bittra stunder.
Annars är han kroppsligt en aning friskare. Tror jag, men det inbegriper förstås morfin och annat. Maten är fortfarande dropp, saltlösning, glukos och något mer som lite te och någon brödsmula. Drömde att jag var instängd någonstans och blev lycklig över att få mat ibland. Kunde titta ut genom fönstret och se på människor. Sanndröm. Så känns det i mina bittra stunder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)