fredag 5 december 2014

Älsklingens dödsdag

Han dog i förmiddags. De ringde i morse och sade han att andades tungt, rosslande och att han var blek så han hade nog inte långt kvar. Det var sköterskan Anki som ringde. Tungt besked, men jag ringde till sönerna och den yngste ville skjutsa mig. Vi åkte tillsammans till sjukhuset efter ett tag, för jag hade inte klätt på mig. Vi kom fram precis när han hade slutat andas. Och jag hann bara säga hej till älsklingen innan läkaren kom in och frågade om vi ville veta något. Vi gick till ett angränsande rum och jag sade: "jag såg inte om han andades, andades han". Hon skickade sin underläkare att titta och han kom tillbaka och skakade på huvudet. Han hade dött precis när vi kom och var fortfarande varm när vi gick för att ta avsked av honom.

Sköterskan hade tittat till honom tio minuter innan han stilla gick sin väg försvann ut genom fönstret eller svävade ljudlöst i rummet uppe under taket kanske, i den mycket gråmulna och mörka decemberdagen. Jag har hört talas om människor som passar på när de anhöriga inte är där, för dödsprocessen kan vara jobbig. Och han drog innan vi hann in, men vi fick ändå ta farväl av honom och det kändes mycket tungt i hjärtat när vi gick in på sjukhuset sonen och jag, men lättare nu. Jag överlever genom att prata med alla berörda, resten kan vänta till nästa vecka.

Det är helt rätt att dö på en fredag, för skatteverket får inte veta det förrän på måndag. Och det är ingen brådska med någonting, men sedan är det mycket arbete. Men vi är en familj, som ska bestämma. Jag vill inte göra detta själv.

Jag som undrade i går om han skulle kunna delta i extravalet nästa år den 22 mars, men det kan han inte.

onsdag 3 december 2014

Cancern sprider sig

I förrgår var älsklingen så svag och hade så ont att han inte kom ur sängen. Läkaren som kom hit tyckte att han måste utredas. Ambulans hämtade honom till Nacka sjukhus. Där röntgades han i går och i dag visste hans läkare att han hade en hoptryckt ryggrad, där en kota var i stort sett förstörd och tryckte mot ryggmärgen. Det gör ont. I morgon ska han få strålning av ryggraden på Södersjukhuset för det ska stabilisera honom, så han inte råkar ut för förlamning. Cancern har spritt sig till ryggraden och det är något med lungorna också, riktigt vad visste de inte. Operation hade varit ett alternativ om han hade klarat det, men kirurgerna åtog sig inte detta fall. Han är för svag.

Jag blev inte så förvånad för egentligen vet man allt. Han själv tog det med fattning och frågade en massa detaljer, för så behandlar han sitt tillstånd. Det är bättre att veta allt än att inte veta. Men han fick tårar i ögonen när läkaren berättade.

måndag 1 december 2014

På Nacka sjukhus

I dag så hade han så ont att läkaren som var här tyckte han skulle åka in. Det blev Nacka sjukhus igen, samma avdelning där han var förut i somras. Där känner han ju personalen och dom känner honom. Har nyss åkt dit för själv var jag naturligtvis tvungen att gå till tandläkaren akut igen. Kostar kring 18 000 kronor att fixa. Inte mycket att göra åt. Men i dag kostade det bara 279 kronor med en provisorisk lagning, eftersom jag redan har betalat så mycket under detta år. Under tiden kom en ambulans och hämtade älsklingen och skjutsade honom till Nacka.

Jag åkte dit så småningom när jag hade hämtat mig. Så många gånger jag har varit där, så det är välbekant för mig också. Han fick metadon nu som smärtstillande får vi se om det hjälper. Istället för morfinet han brukar få. Var där i en timme och fick ett parkeringstillstånd när jag gick därifrån. Ska dit i morgon igen. Känner ingenting för jag går på johannesört. Måste det för att klara allt elände.

torsdag 27 november 2014

Han säger att han har tinnitus

Brus ibland men också musik. Alice Babs och Ted Gärdestad säger han. Vad sjunger de frågade jag? Alice Babs sjunger "gently down the stream", skriver han. Jo den känner jag igen. Row, row, row your boat gently down the stream, Merrily, Merrily, Merrily, Merrily, life is but a dream. Har hon verkligen sjungit den? Jag vet inte, men bägge befinner de sig på andra sidan. Både hon och Ted Gärdestad.

tisdag 25 november 2014

Älsklingen larmar

Det är mitt i natten, men jag hör att det kommer bilar. Jag undrar vad det är fråga om. Men det är förstås älsklingen som har larmat. Men inte till mig fast han har fått larm som jag också kan höra i andra änden av huset. Han vill inte störa mig så jag vaknar när patrullen går in i huset. De är två stycken, en man och en kvinna. De lyckas lyfta upp älsklingen från golvet och upp i sängen. De är starka. Men de hittade inte hit utan en granne har fått visa dem vägen. Bedrövligt. Ingen hittar och hur lång tid ska det ta att få en riktig adress, men de ska säga åt larmcentralen också för de hade fel adress. Adrenalinpåslag förstås, men när jag utbrister att älsklingen borde vara på sjukhus, att det här inte går längre så börjar han gråta. Han vill vara hemma.
10:36
Så väcker han mig igen vid halvsju. För att jag ska plocka undan skräp i hans rum. Han larmar mig och jag tror att det har hänt något förfärligt nu igen. Jag blir arg på honom. Han tror jag har blivit undersköterska så det bara är att ringa. Som på sjukhus. Så kan vi inte ha det. Jag får förklara om igen att när han larmar Nattpatrullen är det lika bra att larma mig också för jag vaknar ändå när de går in i huset. Men inte halvsju på morgonen för ingenting. Jag städar gärna, men när jag har fått sova en smula. Nu blev det kring sex timmar i natt. För lite.

lördag 22 november 2014

Trygghetslarm

Älsklingen fick trygghetslarm i går av kommunen och råkade trycka på det någon gång när han var uppe och vankade under natten. Jag vaknade av att det var folk i huset. Men då hittade de hit och då vet vi att det fungerar. Det känns ändå tryggt.

Måste göra så att jag kan betala räkningarna känner jag. Nu är det älsklingen som fortfarande gör det. Över internet. Får ta över den verksamheten snart känns det som. Ekonomi har oroat mig i många år, att inte ha kontroll över pengar och vart de går är min största fasa. Särskilt som älsklingen inte är pigg på att berätta om det heller. Det var okej så länge som han hade tre gånger de inkomster som jag har, men inte nu längre. Sjukpenningen är inte hög.

fredag 21 november 2014

Full fart från samhället

I går fick älsklingen en sjukhussäng hemlevererad så nu kanske han sover bättre. Han ramlade ju igen, men skadade sig inte. Den ordentliga sängen kanske hjälper honom nu. Så ringde biståndshandläggaren från kommunen och lovade att vi skulle få ett larm till hemtjänsten i dag. Så att de kan komma och hjälpa till ifall han ramlar igen. Hoppas det är sant. Hon frågade om vi behövde någon mer hjälp, men jag tackade nej till detta i nuläget. Vi får se. Svårt förstås att inte vara stressad över situationen. I morse hade en propp gått och han hade tänt massor med ljus på toan för att se. Och satt på en värmefläkt och ställt den alldeles intill sin morgonrock i sovrummet. Det kan börja brinna då. Han behöver ständig tillsyn.

torsdag 20 november 2014

Otaliga fall

I morse gled älsklingen ned från sängen och hamnade på golvet. Han kommer inte upp själv, men fick hjälp till slut av fyra stadiga kvinnor att komma upp i sittande ställning igen och så småningom somnade han utmattad i sängen och fick några timmars sömn. En utdragen plåga genom att han inte har ordentliga muskler längre i benen. Han är skinn och ben och ser ut som om han har suttit i koncentrationsläger.

Sedan kämpade han på resten av dagen och nu har han fått sin antibiotikaspruta. Fick en infektion i blodet av att han rispade sig på en nål och det blev varbildning. Inga farliga bakterier, men hans immunförsvar är så dåligt att han inte klarar detta utan får en infektion. Vi tar en dag i taget.

lördag 15 november 2014

Älsklingens mamma

Min älskling föddes i en familj där mamman visste allt, men ingen trodde på henne. I vår värld blev hon lite tokig. Han valde mig för jag är som hans mamma, men inte lika utpräglat utan jag kan ändå ha kontakt med alla världar.

Det är lite som Narnia för vanliga människor. Det verkar som en fantasi eller en barnsaga, men det är den andra verkligheten. Den som vi också kan leva i och där vi är allt som vi inte är här. Så enkelt och så svårt att begripa.

Mardrömmar om fattigdom

Jag har drömt två nätter i rad att jag är fattig och försöker låna någon tusenlapp från någon. Rädsla för fattigdom överskuggar fast jag vet att det inte är så. Men det är en livslång rädsla. Älsklingen är inte särskilt frisk. Han fick en ny infektion och får nu en ny kur med antibiotika i sju dagar. Nyss var sköterska här och gav honom allt han behövde. Nu sover han. En djup sömn med långsamma andetag. Det behöver han.

I eftermiddag kommer hans bror och hans familj hit. De ville träffa honom. Jag frågade sköterskan om hon trodde det skulle gå bra. Jo, det tyckte hon, en kortare stund. Kanske lite uppiggande. I morgon har vi kalas för ett av mina barnbarn här. Han fyller 17 år och det blir också ett kort kalas.

Den här unga älgtjuren stod utanför sovrumsfönstret en morgon. 
Älsklingen ska få droppställning på rullator, så att det inte är så besvärligt för honom att ta sig fram och han ska få en toalett bredvid sängen så det slipper hända olyckor. Han har svårt att ta sig upp från den vanliga toan när han väl har satt sig. Inga muskler. Ett eländes liv. Tyvärr. Men han håller humöret uppe.

måndag 10 november 2014

Bägge lite sjuka

Usch jag har knappt varit med om detta att vi bägge är lite risiga. Älsklingen fick en reaktion på sin mistelspruta och är lite utslagen och jag känner en förkylning som härjar i kroppen. Sov när sjuksköterska var här och tog hand om min gubbe. Vilket elände. Men jag får väl friskna till under dagen och ta mig åtminstone till affären för att köpa mjölk. Det går nog. Grågrått väder med regn gör inte saken bättre. Hur ska vi överleva?

Och sedan tänker jag att jag måste skriva något poetiskt om detta tillstånd så att de som eventuellt kommer att läsa detta någon gång orkar fortsätta också. Något om att vi passerar ut genom fönstren med våra själar och flyger ut i det regnvåta landskapet och ser ned på vårt hus från ovan. Det underliga som har så mycket vinklar och vrår för att det är två hus, som är ihopbyggda. Inte något fyrkantigt bygge alls. Så symboliskt också för vårt förhållande.

söndag 9 november 2014

Lite tid

I går sade älsklingen att vi har det ganska gott ändå. Jo man vänjer sig vid allt också svår sjukdom. Så tåliga är vi människor. Jag pratade med en av sönerna och berättade som det var. Det är svårt. En sådan här sjukdom förvrider livet omkring denna sjukdom. Det är som ett svart hål. Som inte syns riktigt, men drar till sig allt inom nära avstånd.

I dag är det dimma och fars dag. En son kommer hit det vet jag, men den andre är inte här i närheten, men jag har bett honom att ringa. Det är bättre än andra sätt att meddela sig, även om det inte går att föra ett samtal med hans far. Han kan inte prata. Varken i telefon eller på något annat sätt. Bara meddela sig skriftligt. Så är det. Jag sade till sonen jag pratade med att jag hoppas att hans pappa lever till nästa år. Lite tid till kan vi väl få.

fredag 7 november 2014

Vi pratade om efter döden

Älsklingen och jag avhandlade vad vi vill ska ske efter vår respektive död. Ingen av oss vet ju vem som dör först, men kanske blir det älsklingen. Och vi konstaterade att vårt testamente håller och att han inte hade några starka önskemål annars. Bara att det ska bli rättvist mellan mig och barnen. Vi har ju sett skräckexempel på motsatsen tidigare. Tyvärr i andra sammanhang. Men det här rör bara vår familj så vi kan ju hoppas att det blir enklare då. Det kändes lite bättre när detta var ventilerat en gång. Vi får väl återkomma om det blir något mer som dyker upp i tankarna.

Så har vi börjat att ta avsked av varandra. Hur länge?

torsdag 6 november 2014

Vardagsliv

Ibland levde vi vardagsliv i flera timmar. Fast han var kopplad till dropp för det mesta. Och långsamt blev svagare. Ingen snö ännu där vi bor, men iskallt regn och mörkt förstås. November är den mörkaste månaden för då finns ofta inte det vita ljusa på marken. Vi kommenterade vad som hände i världen precis som vi alltid hade gjort och tyckte att sjukvården fungerade bra. Trots allt. Hur länge det skulle vara så visste vi inte. Jag vågade inte fråga om framtiden även om jag tänkte på den ibland. Hur det skulle vara utan honom och vad jag skulle göra då.

tisdag 4 november 2014

Älsklingen kollapsade

Han hade gått in i bastun med kläderna på. Förvirrad och jag upptäckte det inte för jag hade somnat själv en stund på eftermiddagen. Så sedan satt han där alldeles för länge i värmen innan jag hittade honom. Det var i går. Jag fick ringa efter hjälp. Yngste sonen kom och hjälpte mig lyfta ut honom därifrån och ta av hans våta kläder. En sköterska kom och gav honom droppet för natten. Det klarade han inte själv, somnade hela tiden. Han sov hela natten sedan, inte uppe och gående, som han har varit nätterna innan för att han har ont. Och han fick inte ens morfin.

I dag är han på en liknande nivå. Orkar inte hålla sig vaken, men envisas med att sitta uppe, vill inte gå och vila. Jag frågade nyss om han kunde sätta droppet själv senare i kväll, men han ville ha hjälp sade han. Så jag ringde igen och fick tag på en sköterska på ASIH, avancerad vård i hemmet. Jag blir hans sköterska också. Knappt att jag vågar åka och handla längre. Det känns som om sjukdomen har nått en ny nivå, en där medvetandet försvinner. Han kom inte riktigt ihåg vad som hade hänt i går. Inte att sonen varit här eller att han fick hjälp.

måndag 3 november 2014

Ständig rundgång

Älsklingens tid går åt till att ta hand om sig själv för nu är det enbart ett besök per dag av sköterska så resten gör han. Ger sig själv morfin när det gör ont och näringsdropp så att han ska få lite matersättning, glukosdropp så han får en smula energi och han försöker dricka något litet ibland själv, men det går inte så bra. Svårt att svälja. Han sover stötvis, ett par timmar då och då, ibland sittande framför TV:n. Han har fått krokig rygg och nacke, svårt för honom att hålla upp huvudet ordentligt. Han som alltid var så rak tidigare, mycket rakare än mig, som har så konstig rygg. Svårt att se honom så mager och krokig som om han vore mycket äldre. Dagarna går och ingen vet hur det ska sluta. Eller vi vet ju det. Allt slutar med att kroppen lägger av. Vi vet bara inte när.

onsdag 29 oktober 2014

Ännu en död i cancer

Klas Ingesson, fotbollsspelare, dog av blodcancer i natt. Det som de kan fixa trodde jag numera. Han blev 46 år och har två söner precis som älsklingen. De båda sönerna är dock yngre än vad våra är.

Jag minns 1994 när de kom hem från VM och jag plus sönerna åkte till stan för att hälsa dem välkomna hem. Så små våra barn var då, bara nio och fem år gamla. Men det var värt resan fast vi knappt såg något där vi stod på ängarna vid Rålambshovsparken. De fick brons den gången, men det kändes som guld.

Spelar ingen roll om man har levt bra och idrottat. Cancer kan slå till ändå. Har inte ens orkat skriva om skådespelerskan Kim Anderzon som dog i cancer för nästan en vecka sedan och som liknande min älskling i sin inställning till alternativa behandlingar. Han har också en magnetmadrass och använder alternativa läkemedel samtidigt med strålning. Hon hade dock genomgått mer än honom och tagit också kemoterapi. Hon höll i gång som en tokig ända tills hon dog. Stod på scenen och åkte sedan hem för att gå in i sista stadiet. Men hann med en fest för vännerna innan det tog slut.

onsdag 22 oktober 2014

En normal dag

Och så ska jag väcka älsklingen för att han vill se ett TV-program, men han sover så sött. Ser så ung ut och jag klappar honom lite på kinden, men när han inte vaknar får han fortsätta att sova. Det är nog viktigare än att se på TV. Han ligger där i sin säng, som har omvandlats till en sjukhusvariant  som går att höja och sänka, så försvarslös mot världen. Med en kropp som kämpar för att hålla sig vid liv.

lördag 18 oktober 2014

En onormal väntan

Jag visste att älsklingen antagligen skulle dö före mig och väntan på detta var olidlig. Det jag ibland råkade in i var att begripa alla historier som berättades om anhöriga som tog livet av sina nära och kära, för att bli av med dem och kunna gå vidare själva. Det skulle vara bra om detta tog slut någon gång, sjukdomen, och den ockuperande livsstil som den medförde. Det var svårt att skriva ut detta, kändes hemskt, men så var det ibland, samtidigt som ville jag leva som vi hade gjort förut. Och i den lilla vardagen försökte jag göra det, men det saboterades gång på gång av oväntade sjukdomshändelser. Så blev det också när han kom hem från sjukhuset efter två dygn på akuten.

Den morgonen blev jag väckt i mörkret vid halvsju av en främmande människa som stod i mitt sovrum. Det var en sköterska som sade "hallå" och väckte mig och jag blev genast klarvaken och sade "hallå" tillbaka. Sköterskan hade gått in i vårt mörka hus för att leta efter den sjuke, som hon skulle ge en dos antibiotika. Jag gick upp och följde sköterskan till sovrummet där min sjuke älskling fanns. Jag blev inte rädd eller ens irriterad, utan fann mig genast i situationen. Det visade hur mycket sjukdomen hade tagit över våra liv. Hur beredd jag var på allt, också att det plötsligt stod en främmande människa i mörkret i mitt sovrum.

fredag 17 oktober 2014

Kanske hem igen

Jag hälsade på älsklingen på Södersjukhuset i går. Han ligger på akuten på en sal för fyra, men han var just då ensam där i rummet. Det är konstaterat på röntgen att han har lunginflammation och i blodet har han bakterier i blodbanorna. Han får ett brett antibiotika mot detta. Kanske får han komma hem i dag ändå och få fortsatt vård av ASIH, betyder avancerad sjukvård i hemmet. Vi får se. En ny patient kom in när jag var där, men gående för egen maskin, så de begrep inte att hon var patient.

- Våra patienter brukar komma på bår, sade de som tog emot henne. Jo, på så vis kom älsklingen in till akuten.

torsdag 16 oktober 2014

Ambulans till akuten

Min älskling befinner sig på Södersjukhuset i dag igen. Han fick åka ambulans i går för sköterskan tyckte han var så dålig. Feberfrossa och ont i nacken. Han fick mer och starkare morfin och röntgades och prover togs. Repris från förut. Ingen vet riktigt vad det beror på, kan vara vanliga förkylningsbaciller, som han inte riktigt kan stå emot i sitt försvagade tillstånd. Förut har han inte drabbats av något särskilt farligt i virusväg eller när det gäller bakterier.

Han fick vara rätt normalt bra i ett par veckor hemma, längtar hem skriver han till mig. Jo lugnare här. Mer höstligt dock med plus sju grader och regn. Plockade prästkragar och rosor i trädgården. Passar på innan frosten slår till.

lördag 4 oktober 2014

Dagarna rullar på

Det är besök morgon och kväll från sjuksköterskor. För att de inte ännu litar på att älsklingen klarar av sin sjukvård själv. Får se om det blir bättre i framtiden. Tjatigt med denna invasion av ständigt nya människor.

Annars är han kroppsligt en aning friskare. Tror jag, men det inbegriper förstås morfin och annat. Maten är fortfarande dropp, saltlösning, glukos och något mer som lite te och någon brödsmula. Drömde att jag var instängd någonstans och blev lycklig över att få mat ibland. Kunde titta ut genom fönstret och se på människor. Sanndröm. Så känns det i mina bittra stunder.

tisdag 30 september 2014

Älsklingen kommer hem

Jag ska hämta honom från sjukhuset i dag. Han är piggare och bättre och har lärt att ge sig själv medicin och dropp. Han har tränat mycket på att äta och dricka och får i sig litegrann. Kan inte prata förstås. Går att förstå enstaka ord, men svårförståelig.

Han lever dock bättre och lite närmare ett friskt jag än i våras och under sommaren. Vi får se hur det går. Jag har inga förväntningar direkt. Går inte att ha.

lördag 27 september 2014

Det blåser och är strömavbrott

Jag som trodde att strömavbrotten var slut eftersom Vattenfall har grävt ned ledningarna, men det har varit tre på den senaste tiden. I går kväll var det ett, som avbröt att jag tittade på TV på kvällen, men jag väntade ut det med de levande ljusen tända.

Älsklingen ska komma hem en stund i dag och tänker flytta hem för gott nästa vecka. Han kunde inte komma hem tidigare som han hade velat. Men nu är han piggare, mycket bättre än förut, men han kan fortfarande inte äta eller dricka och inte prata heller. Lika mager också, men fötterna är inte längre svullna. Han kommer att få vård i fortsättningen hemma och jag är så van vid denna sjukdom att jag knappt ens längre reagerar. Det känns på sätt och vis tryggt att ha honom här, men samtidigt vet jag att jag själv blir undersköterska och annat när han är hemma.

Han var hemma också i går och började gå igenom lådor och städa dem. Mycket energi plötsligt och han meddelade en son att bilen ska skrotas. Varför då? Det behövs inte ännu. En bil är symbol för att kunna ta sig fram i verkligheten. Precis som vi gör med våra kroppar när vi befinner oss på denna planet.

torsdag 18 september 2014

Vilse i livet

Har ingen riktning längre. Vet inte vart jag skall gå. Har målat huset de senaste dagarna. Vitt, vitt överallt. På alla fönster och vindskivorna fast jag vågade inte klättra allra högst upp. Så där blev det inte målat. Men huset ser fint ut när man kommer. Rent och snyggt.

Återstår att fixa till inuti huset, men det har vi inte råd med. Fast det ordnar sig säkert. Älsklingen är kvar på sjukhuset eftersom han fick en infektion och ny antibiotikakur. Han siktar på att komma hem nästa vecka. Jag tror inte på att han någonsin kommer att bli frisk. Han är för skör. Så känns det. Men visst vore det trots allt kanske lugnare att ha honom hemma.

måndag 15 september 2014

Ibland tänker jag på min egen död

Ja om jag hade bestämt mig på riktigt för att ta livet av mig då 1973 när jag var 27 år och inte ville leva för att min mamma inte gjorde det. Om jag verkligen hade gjort detta då när jag hade chansen och världen hade kunnat gå vidare utan mig. Så mycket jag hade sluppit då.

Jag hade sluppit att föda två barn till, sluppit bli förälskad och ha det bra med min sambo i trettio år drygt. Sluppit att plågas nu när jag inte vet hur länge han kommer att leva. I dag dog namne till honom i cancer i samma ålder. Så gräsligt. Jag nämnde det naturligtvis inte för honom. Fast det stod i alla nyheter.

Men det går naturligtvis inte att tänka så. Självmord är inte möjligt, särskilt inte sedan jag gick igenom detta så tidigt i mitt liv och överlevde det. Det enda som finns är att leva och leva så långt det går, ända in i intigheten. 

söndag 14 september 2014

Man vänjer sig

Jo man vänjer sig vid allt också att leva med en sjuk. En man på hans avdelning på sjukhuset dog för två dagar sedan. En påminnelse om vår dödlighet som prästerna sade förr i tiden eller gör de det nu också? Vet inte. Går inte i kyrkan. Han är hemma nu och har övernattat och ska sova här en natt till. Sedan siktar han på att flytta hem. Nästa vecka. Förståeligt att han inte vill tillbringa mer tid i dödens väntrum på sjukhus. Det är bättre att bo hemma och bli omskött här.

Han orkar mer. Mycket mer än för någon månad sedan, men frisk är han inte. Han går runt med droppställningen han är kopplad till hemma och ger sig själv den medicin han behöver, mat intravenöst som gör att han överlever. Vi vet ingenting om hur livet ska gestalta sig och det är ingen idé att i förväg föreställa sig något. Vi får ta det när det kommer. 

måndag 8 september 2014

Övernattningen

Det gick bra för honom att övernatta. Han skötte själv morfin och dropp, men var uppe och stökade med sin droppställning, väckte mig ett par gånger. Men det är ingenting att säga om det. Han är piggare än tidigare, men lika mager.

En ambulanshelikopter landade strax bredvid tomten ute på ängen när han var här och en granne flögs iväg. Han har också tidigare legat på Nacka sjukhus. Älsklingen såg honom där. Men grannen är lika gammal som jag. Inte så ung som min sambo. Så orättvist att han är sjuk. Jag som hade räknat ut att vi skulle få något decennium tillsammans. I lugn och ro. Tror inte att han lever nästa år. Trots förbättringen. Den beror på strålningen plus mistelsprutor säger älsklingen att han trots allt är friskare.

Han befinner sig dock i vården för livets slutskede och den behandlingen leder inte till så mycket längre liv. Så kläckte ju läkaren ur sig: att han inte skulle leva så särskilt länge. Kanske. Men när hon tillfrågades vad det betydde så backade hon. Beror på vad man menar med länge sade hon. Och ingen av oss båda frågade henne vad hon menade med detta. Länge? Jo en del blir ju hundra år och älsklingen är drygt femtiosju.

Vi ska ses nästa söndag igen här hemma älsklingen och jag. Då på valnatten vill han sova här. Röstat har vi redan gjort. I förtid. Vad som än händer har vi klarat av drygt trettio år tillsammans och att bygga ett eget hus plus att uppfostra två söner. Och han har fått sitt första barnbarn. Om han vill dra så går det. Alla klarar sig fint förutom rent sorgligt och känslomässigt. 

onsdag 3 september 2014

Ett förlorat liv

Där finns ett helt liv förlorat och det spelar ingen roll att älsklingen inte är död. Han lever inte heller som förut. Vår relation är knappt märkbar längre. Men han ska försöka sova här en enda natt senare i veckan. Vi får se hur det går. Då ska han själv ge sig droppet för natten.

Men även relationerna till andra familjemedlemmar överskuggas av detta. Jag märker det tydligt när en son är på besök med en av mina sonsöner. Vi har inte samma förhållande längre till varandra och måste återigen bygga upp något nytt. Något mer vuxet emellan oss. Och samtidigt måste han vara pappa till sin son. Allt befinner sig i ett mellanstadium. Åtminstone är det så för mig. Allt svävar och ingenting är på riktigt. För vem vet vad som händer i morgon?

Sonen tog ned delar av den trädkoja, som hans far har byggt åt honom. En del plankor var ruttna efter så många år och behöver bytas ut. Han byter dem nog nästa vår. För då är det dags för hans son att klättra upp i kojan. 

lördag 30 augusti 2014

Han vill leva

Så självklart leva så gott det går. Så säger han och blir ledsen över vad läkaren har sagt. Jag träffar henne när jag besöker honom på sjukhuset och säger att jag inte vill bli uppringd om det inte är akut och jag måste komma omedelbart. Annars blir jag bara upprörd. Älsklingen är också där och hör vad jag säger. Förmodligen kommer han att dö före mig, säger jag, men det betyder ju bara en massa arbete. Så blir det i så fall. Mycket som behöver göras när någon dör. Jag vet det sedan tidigare. Ingen rast och ingen ro utan arbete och kullkastning av anhörigas liv. 

torsdag 28 augusti 2014

Läkaren Margareta

Hon ringer från avdelning 22 och säger ungefär att han har inte så långt kvar. Ska vi prata? Vi ensamma eller tillsammans med din sambo. Jag blir förstås upprörd. Vad är det frågan om? Att hon vill ha ryggen fri? Att de har erbjudit allt de kan? När jag mejlar älsklingen ger han inte intrycket att han är dödssjuk. Jag frågar honom hur det är. Vad han vill. Klarspråk är alltid bäst.

onsdag 20 augusti 2014

Tumören är kvar

Älsklingen var på läkarbesök på Karolinska. Tumören är inte borta. Den är kvar. Han kan få kemoterapi på Södersjukhuset om han vill ha det. Strålning får man bara en gång på en tumör. Sedan gäller kemoterapi. Jag försökte inte övertala honom till det. Tidigare har han sagt att han inte vill ha kemoterapi. Han var lite deppad nu och behövde kramar. Jag meddelade barnen vad han hade sagt. 

måndag 18 augusti 2014

Djupt deprimerande

Att vara anhörig till en cancersjuk är inte roligt. Jag är ständigt uppbokad för sjukdomen slukar all tid. Har inte gjort något alls denna sommar, utom att ta hand om närmaste familjen. Men jag är van. Skulle inte ens veta vad jag skulle göra om jag inte hade någon att ta hand om. Sorgligt nog.

Alla husdjur är försvunna. Grannens elaka bengalkatt har jagat iväg våra två honor. Mycket tomt i huset. De båda katthonorna har varit borta i två dygn. De vågar inte vara här. Tidigare kunde jag åtminstone höra en katts snusande när den sov, en levande varelses andedräkt, men inte ens det längre. Bengalkatten jagade vår äldsta hona ända in i huset. Han stod här i vardagsrummet tills jag kom och körde ut honom. Förfärligt aggressiv kattsort. 

söndag 17 augusti 2014

Han ramlade

Älsklingen var hemma och badade bastu, men ramlade och kom inte upp igen. Fick ringa efter ambulans och två sjuksköterskor, som också körde ambulansen förstås, kom och gav honom morfin, hjälpte honom upp och fick iväg honom till sjukhuset igen. De fick lägga honom på den lilla platta båren de har och lyfta honom. Jag höll i benen. Jag körde egna bilen till sjukhuset för annars hade jag inte kommit hem igen. Och tog med alla hans saker. Ska dit igen i dag med hans krycka, som jag inte hittade i går.

Övermod? Skrev han sedan till sjuksköterskan på sjukhuset, men hon tröstade och sade att det är bra för honom att göra saker fysiskt. 

söndag 10 augusti 2014

Döden, döden, döden

En av två klarar cancer. Det var en cancerdrabbad som sade detta till mig. Hans fru hade gått bort i cancer. Jag sade: då får vi se vilken sida min sambo befinner sig på.

I dag gick fler än 800 personer in på ett inlägg i min blogg, den som står i mitt namn och som jag har haft länge. Det inlägget handlade om att Annie Wegelius hade drabbats av bröstcancer. Hon blev fri från sjukdomen, men nu är den tillbaka igen och obotlig. Jag skrev mitt inlägg år 2009 den 12 augusti. Så hon klarade sig i dryga fem år. Hur ska det gå med älsklingen? Strax ska jag åka och besöka honom på sjukhuset.

Vi var tillsammans han och jag på den fest som hölls för näst äldste sonen och hans fru för två dagar sedan. Det var roligt, men vemodigt eftersom en period i våra liv nu är över. Min son och hans fru är på väg bort från Sverige. Den vanligaste kommentaren till mig på festen var: så roligt att se er bägge två. Som om en av oss i paret redan var borta. Människor ser naturligtvis sådant framför sig. Älsklingen kan inte prata, äta eller dricka ännu, men kanske råkade han svälja en minimal klunk av lite vatten där på festen. Kanske fungerade sväljreflexen. Kanske får han leva ett tag till. Vem vet.

Jag behöver inte klaga på värmen längre. Nu är det mer normal svensk sommar med kring 20-25 grader. Det är helt okej. Men värmeböljan med som mest 33 grader fick mig att inse att jag klarar inte att bo söderut. Det är för svårt och jobbigt. Alla krämpor är i stort sett borta nu. Stressen har minskat och jag sov härligt gott i natt. Trots eller kanske en aning tack vare att älsklingen är omhändertagen på sjukhus och får den bästa vård han kan få. Det finns absolut ingenting att klaga på när det gäller den.

Han har fått ett färdtjänstkort som gör att han kan åka gratis med taxi från sjukhuset och till hemmet. Det gäller ända till februari nästa år. Jag ska ge honom det nu i dag när jag träffar honom. Det kom i brevlådan i förrgår. Och då tänker jag förstås: undrar om han lever så länge?

fredag 1 augusti 2014

När vila inte hjälper

Hur blir man utvilad? Jag måste komma tillbaka till ett tillstånd där jag känner att kroppen orkar. Är utsliten. Så känns det. Blir så less på värmen, som aldrig tar slut och kräver ännu mer av det fysiska. Det har varit mer än 25 grader i veckor. Gömmer mig i huset för solen och hoppas på att må bättre. Vaknar med ont i huvudet. Har jag druckit för lite vatten nu igen? Kanske. Och samtidigt är mina krämpor ingenting jämfört med älsklingens. Naturligtvis. Jag klagar inte. Jag är stark. Allt går bra. Vi är friska. Det är de ständiga mantran jag upprepar. 

söndag 27 juli 2014

Bättring

Han mår bättre! Var hemma nu och han gick runt utan rullator. Tänka sig. Fortfarande på näringsdropp dock. Kostar 1 600 kronor per dag. Vilken fantastisk sjukvård! Tänk om vi hade bott i USA. Då hade vi blivit ruinerade. Nu får vi ge landstinget 80 kronor per dag. För sjukhusvården.

Annars så är det bra att Athena F tar i allt vad hon orkar i sommarpratet. Det får allt att utkristalliseras. Verkligen bli tydligt. Hatet är uppenbart. Tro inte att det bara är intellektuellt. Det misstaget har jag gjort många gånger. Att aldrig tro på att det kan vara sant det människor säger. Att de inte menar det. Det är alltid som de säger. Lyssna!

Hon är ursprungligen från Iran och har tagit med sig allt hat hit. Trots att hon är uppväxt i Sverige. Det är som en tankesmitta. Så sorgligt. Världen står där nu mellan kärlek och hat. Det är en global utveckling som behövs.

torsdag 24 juli 2014

Sommarhetta

Minst 30 grader varmt och mycket deppigt att bo alldeles ensam. Har inte gjort det på minst 30 år. Eller ens i hela mitt liv. Inte så här ofrivilligt. Hunden och husse borta. Men husse kommer väl hem? Jag märker att jag tvivlar i mitt hjärta och när jag frågar mina tarotkort så har de inte några glädjande besked att ge mig. Ska jag lita till dem? Vet inte.

Måste äta ordentligt och inte förfalla till något som finns inom mig och som suger musten ur mig när jag inte gör motstånd. Något urgammalt som har funnits där i alla tider. 

tisdag 22 juli 2014

En begravning

Jo så blev det sista dagen för vår gamle hund Lukas. I går kom veterinären hit och gav honom hans sista sprutor. Familjen var med. När vi lyfte upp honom på den sovsäck där han låg för att husse skulle kunna klappa honom en sista gång viftade han på svansen. Då hade han fått en lugnande spruta och äntligen behövde han inte vara rädd att det skulle göra ont i kroppen. Lille Lukas!

Barnen grät floder fast de är vuxna. Mina båda yngsta pojkar satt och höll varandra i händerna och klappade Lukas när han vad död. Sedan tog de ut honom liggande på sovsäcken och grävde frenetiskt i den 27-gradiga värmen för att ge honom en grav. Han fick med sig en leksak i graven. Det blev en fin grav i trädgården.

Hans vattenskål står kvar i köket. Har inte kunnat förmå mig att ta bort den.


söndag 20 juli 2014

Och det blev bröllop

Så härligt och fint med bra väder över Stadshuset i Stockholm. Hjärteknipande och slitsamt för mig eftersom jag var så orolig för både hunden och hans husse. Men älsklingen orkade komma med rullator och hade stor ork. Han kämpar också. Vi passerade genom hela sidan av Stadshuset på väg till och från vigseln genom de stora fina rummen, där jag aldrig hade varit förut. Vilken tidsmaskin detta hus är! Det öppnades i början av 20-talet nästan samtidigt med att min mamma föddes. Andan från den tiden sitter kvar inbyggd i tegelstenarna.
Brudparet i vigselrummet i Stadshuset

fredag 18 juli 2014

Döden är nära

Har rådfrågat familjen och de tycker att hunden måste få lämna denna jord när han lider. Jag ringde till veterinären i morse. Jag blev så ledsen när jag tänkte på att han skulle dö att jag bara grät. Men vi befinner oss i semestertider så den veterinär som kunde komma hem för att utföra detta hade inte tid att ringa eller göra detta i dag. Så hunden får leva till måndag. Så sorgligt allt. Har aldrig behövt ta död på en hund förut. Han orkar inte annat än sova och har ont. Dock äter han och dricker fortfarande och han är så fantastiskt duktig att han gör sina behov när jag bär ut honom. Han sliter för att hålla sig vid liv. Stackarn. Jag tittade på komedier och roliga program hela kvällen på TV. Stod inte ut med något annat. Jag skrattade så mycket jag orkade. Varmt liv och kall död så nära varandra.

torsdag 17 juli 2014

Bara jag som är frisk

Hunden dålig fortfarande, men kan inte tänka mig att ta livet av honom. Har funderat, men det känns inte rätt. Han äter, dricker och gör sina behov när jag bär ut honom. Han vill leva! Älsklingen också risig, men han är bestämd på att gå på sonens bröllop i övermorgon. Hoppas han orkar! 

tisdag 15 juli 2014

Hunden är dålig

Han blev det när jag var och hälsade på älsklingen på sjukhuset. När jag kom hem sov han fortfarande. Det brukar han inte göra. Men nu tjöt han till efter ett tag, som att han hade ont. Jag lyfte upp honom och tog ut honom och ställde honom på gräsmattan. Han bara stod där. Sexton år och drygt två månader har han levt. Kanske är det dags för andra sidan? Har lindat in honom i en filt och lagt honom i sängen på frottéunderlag. Han fick i sig lite fil när jag gav honom och lät honom slicka mina fingrar.
Lukas i sin krafts dagar

måndag 14 juli 2014

Jag slutar med bloggen

Känner att jag behöver något annat än att ägna mig åt världens bekymmer. Så jag slutar med min välbesökta blogg. Måste få sörja alla mina förlorade liv. De som inte blev annat än fantasi. Jag har valt det här. Måste komma ihåg det. Inte något annat, utan den här ganska besvärliga vägen. För min egen utvecklings skull. Så är det. Min blogg stannade på 3127 inlägg under fem års tid. Det räcker. Blev kring 1,5 miljoner som såg detta. Men det är rätt ointressant det också att 1 482 342 har sett bloggen just nu. De stora talens magi. Vi som lever efter statistik, men är det något annat än hokus pokus? Inte riktigt sant, men vi vill tro på matematiken. Den som verkar bergfast.

söndag 13 juli 2014

Trädgården blommar

Det är som om det vore sista sommaren. Allt står i totalt överflödande blomning. Smultronjasminen doftar för de är fyra buskar och dominerar tillsammans med de rosa rosorna. Älsklingen är flyttad nu till Nacka och eftervård eller palliativ som det heter. I livets slutskede. Smärtlindrande och annan. Han fick lunginflammation, men den hålls i styr. Intravenös antibiotika. Han hade över 39 graders feber för två dagar sedan, men i går var hans kroppstemperatur normal igen.

För honom är det inte livets slutskede. Det kan inte vara sant. Han klarar det här. Visst gör han det. Älsklingen var hemma på permission tre timmar i går och vi gick runt i trädgården. Han tog bilder för att ta med tillbaka till sjukhuset. Jag klippte av några kvistar från jasminen och tre rosa rosor. Han fick med sig dessa också. Yngste sonen körde honom. 

tisdag 8 juli 2014

Märklig dröm

Jag drömde om en kvinna, som var Nicole Kidman. Hon var fastsatt i jorden med potatisgroddar. Potatisen blommade, men var inte färdig ännu så hon kunde inte komma loss. Men på slutet satt hon med någon ikon av jesusbarnet i sin famn. Jag såg Nicole Kidman i en film tidigare i går kväll. Den handlade om Hemingway och Martha Gellhorn, som spelades av Nicole Kidman. Skrev om det till älsklingen i mitt sista mejl för kvällen till honom på sjukhuset.

Häromdagen när jag äntligen kom iväg för att hälsa på honom när mitt ryggonda var bättre var stan ful och människorna likaså. Men bredvid mig på bänken, när jag väntade på bussen till Södersjukhuset, satte sig en liten flicka som var utklädd till prinsessa. Hon såg ut ungefär som Snövit och när hon grävde i sin godispåse (det var lördag) fick hon upp en guldpeng. Det var plötsligt som att befinna sig i en saga. 

torsdag 3 juli 2014

Uppe med solen

Är uppe redan gick inte att sova. Solen belyser trädtopparna och det ser ut att bli en fin dag. Inte som i går då det åskade och regnade om vartannat. Det är kaos inuti mig egentligen, men jag vill inte träffa älsklingen. Det är bra att vara ifrån varandra ett tag. Jag har mitt ryggonda att ta hänsyn till. Vi har umgåtts dagligen nästan i drygt trettio år, men ingenting är som förut. För bara två år sedan var vårt förhållande, som det alltid hade varit, men nu är det eroderat av sjukdomen. Jag vet inte längre vad han är. Inte älskare och inte omhändertagande man. Han försvinner bort i dimman. Och vad blir kvar? Det är plågsamt att se någon brytas ned och tona bort. Han går tillbaka till barndomen säkert. Vad ska han göra? Kan han växa upp till en ny människa igen. Ingen vet.

onsdag 2 juli 2014

Det blir som det blir

Jag ringde till gamla moster Naemi. Hon är som en stormamma för oss alla. I går fyllde hon 94 år och jag glömde att gratulera henne, men jag gjorde så i dag istället och förklarade för henne varför jag hade glömt hennes födelsedag. Om älsklingen och att han var illa däran och att jag inte visste hur det skulle gå. Det är alldeles totalt hjärtslitande, men jag märker att jag har kommit till ett inre ställe där jag är alldeles osentimental om detta. Det är som det är. Ingen kan göra något åt det utom sitt bästa, vilket jag är övertygad om att alla gör. Det blir som det blir. Men samtidigt känns det som att det är mitt fel alltihop. Jag skulle ha kunnat fixa också detta storasyster som jag är.

tisdag 1 juli 2014

Han stannar till nästa vecka

Älsklingen får den behandling han behöver med enkelrum med utsikt mot söder och grönska. Och han får stanna till nästa vecka när behandlingen är klar, kan inte äta, utan behöver dropp hela tiden. Yngste sonen var här och hämtade det han behöver. Ska ta ut hans mistelmedicin på vägen till sjukhuset. Jag har ont i höften av överansträngningen med att bära gammal hund, snedbelastning, och att aldrig kunna slappna av. Nu får jag vila!

måndag 30 juni 2014

Älsklingen till sjukhus

Han väger så lite att han behöver har en fast koppling in i kroppen för medicin, vatten och näring. Det ska opereras in i dag med eller utan sövning. Kanske bara bedövning. Naturen är stilla och mulen i dag. Passande väder. 

lördag 28 juni 2014

Hunden kopplar av

Vår hund som har varit så stökig hela tiden när husse har varit hemma kopplar nu av när älsklingen kommer från sjukhuset efter veckans behandling. Det har gått hål på hakan och cancercellerna plus var droppar ständigt ut. Vår jack-russell-terrier går och nosar på det husse har med sig hem och sedan går han och lägger sig och sover. Hundar kan känna om deras nära och kära är sjuka. Så klart. De har mycket bättre luktsinne än vi. Miljoner gånger bättre. 

torsdag 26 juni 2014

Sjukdom som gisslan

Den här cancern håller oss alla som gisslan. Familjen är drabbad. Och ingenting vill han förändra. Allt ska fortsätta som förut, men jag lät älsklingen rita så att han såg att han ska gå åt ett annat håll. Nu är det bara jag, jag, jag, men sedan måste det bli något annat.

Eller också har han bestämt sig för att dö. Vad vet jag? Barnen flyttade hemifrån och han tyckte att hans liv var över. Kanske. Men han tycker om sitt barnbarn. Kan denne få honom att överleva? Barnbarnet som har samma namn som Jim Carreys hund i The Mask.

måndag 23 juni 2014

Och världen ska finnas till

Allt har en mening, visst har det, men han har ont. Får dock bra lindring av läkare. Och i morgon får han sova längre än i dag. Men det har hänt en sak. En yngre kvinnlig släkting är på öppna psyket för hon har kommit ihåg övergrepp på henne och hennes syskon som barn. Vi behöver inte det också. Men livet är så där: höga berg och djupa dalar. 

onsdag 18 juni 2014

Taxin borta

Taxin som ska skjutsa honom till Södersjukhuset kommer aldrig så vi går och letar efter den. Den har gömt sig bakom ladan vid närmaste gård och jag förstår varför när den äntligen kör fram. Killen har turban och kan inte svenska. Så en sjukling som knappt kan prata ska kommunicera med någon farbror från Indien. Eller varifrån kommer de som bär turban? EU kanske. Jösses! De har väl gps förstås. Den funkar inte här. 

tisdag 17 juni 2014

Tröttheten

Älsklingen är trött när han kommer från sin strålningsbehandling. Han säger att han ska vila en halvtimme och så sover han ett par timmar. Det är bra. Han behöver sova. Kroppen måste vila mellan strålningarna. Något händer. Min svärdotter är här och städar hela huset. Hon städar och skurar ända ut på vår trapp. Jag häpnar. Har aldrig sett något dylikt. Men hennes kultur är från Sovjet. Det gällde att hålla rent på sin egen trapp, framför sitt eget hus. Sopa rent. Har aldrig sett ordstävet uppträda så konkret. Huset är skinande, lysande fläckfritt när hon åker hem. 

måndag 16 juni 2014

Strålning!

Älsklingen har stökat runt hela morgonen, men strax ska han åka iväg för sin första strålningsdag på Södersjukhuset. Vi lär få se hur det går! Jag följer inte med, avskyr sjukhus, och måste ha en egen vrå utan sjukdom. Vill inte dras in i den, som jag sade till honom och yngsta sonen i går. Han och sambon tittade förbi då. I morgon har äldste sonens fru lovat att komma och städa huset om älsklingen orkar med detta. Vi får se.

Jag drar en suck av lättnad när taxin har hämtat honom. Ibland vill jag bara bli av med allt. Han trycker en blöt puss på min kind när han går och jag kramar honom. Vi har så djupa band att jag aldrig kommer att överge honom, men stundtals blir allt för mycket.

Har jag berättat om dovhjortarna? Det var två stycken här och hälsade på häromdagen. De första vi någonsin har sett här sedan vi flyttade hit 1987 på sommaren. Det var sjutton år sedan som femton stycken hjortar rymde från ett hägn någon hade klippt upp. Ägaren Olof Stenhammar kunde inte fånga in dem. De är goda symboler för framgång, långt liv och rikedom. Åtminstone för kineserna. Älsklingen lyckades få dem på bild.

lördag 14 juni 2014

Kärleken är allt

Älsklingen sitter på bussen och skriver till sina barn att han älskar dom. Han har nog inte sagt det kanske förut. Inte så uttalat i skrift. Jag brukar inte heller säga det. Vi brukar visa i handling istället att vi gör det. Klart att vi älskar dom. Självklart. Och vi kramar om dom när vi ses. Två dagar kvar tills strålbehandlingen ska börja. Fem dagar i veckan i tre veckor.

Vi sitter i köket och pratar om livet och att kärleken är allt som finns egentligen. Han har lånat boken som hjärnkirurgen Eben Alexander har skrivit om sina upplevelser när han låg i koma och hans läkarkollegor var säker på att han skulle dö. Ingen överlevde en hjärnhinneinflammation som den han hade fått. De skulle just ta bort den intravenösa antibiotikan så att han kunde få dö i frid när han öppnade ögonen och satte sig upp. Tillbaka från himlen. Det är jag som har läst boken och berättar om den för honom.

Jag kommer på att man kan rita kvadranter för att få reda på var man befinner sig. Låter honom göra detta. Det ser bra ut. Han ritar närmaste framtiden som flygande stjärnor och säger att det är nog strålningen. Stjärnor måste väl vara bra?

Man delar ett papper i fyra delar och sedan får den som behöver veta något rita i de olika fyra rutorna utan att veta vad det handlar om. Det är Elisabeth Kübler-Ross som har använt den här metoden för hon behandlade barn med cancer. Hon berättar om det i sin bok Döden är livsviktig. Alla vet vad som förestår egentligen, även barn, men det är inte så lätt att uttrycka. Högerhjärnan gör det i teckningar. Älsklingens mörkaste bild beskriver storm och oväder. Den rutan handlar om dåtid. Det har redan varit. I nutidsrutan skriver han jag, jag, jag inringat. Jo det handlar bara om honom just nu. All tid går åt till sjukdomen.

I framtidsrutan ritar han sig själv gående mot vänster. Han tolkar det som att han går tillbaka. Men jag säger att han går väl mot något annat? Eller ska han gå tillbaka till sitt tidigare liv? Nä, det kan han väl inte. Han har väl råkat ut för sjukdomen för att han behöver byta perspektiv? Och det är det han håller på med nu när han godtar också den vetenskapliga medicinen som behandling. Med allt vad det innebär. Läkaren har frågat vad de ska göra om sjukdomen blir livshotande. Han har svarat att de ska göra "allt". Det har han berättat för mig också så att jag vet. Läkaren har skrivit in detta i hans journal.

fredag 13 juni 2014

Systembolaget är bra

Jag åker till Systemet med den illgula lånade bilen, en Honda, som har ASS som registreringsskylt och köper två flaskor vitt vin. Till mig själv. Det var mer än vecka sedan jag drack något och när jag tar ett glas känner jag hur ledsen jag är under den fixande och jobbande ytan. Har skött om trädgården och städat. Allt som händer och har hänt tär. Det tar aldrig slut. Men så är livet, jag vet ju det. Ett glas vitt vin, halvtorrt Ruppertsberger Riesling 2012, lite skagenröra med citron, och sedan har jag nått botten av mig själv igen och kan koppla av. Eftersom jag har indiangener eller är en liten kvinna och rätt ålderstigen så tål jag inte så mycket. Bra! De båda flaskorna kommer att räcka minst en vecka. Älsklingen har åkt till stan för att få healingmassage. Jag har börjat spela Bandit med rockmusik när jag är ute och kör bil. Tidigare har jag inte kunnat lyssna på musik längre, fast jag har gjort det sedan min ungdom. 

torsdag 12 juni 2014

Vi satt på sängkanten

I går kväll satt vi på sängkanten och höll om varandra. Annars sover vi i var sitt sovrum för att få tillräckligt mycket vila. Ibland stöter vi ihop om natten när vi går omkring i huset. Vi hade ett perfekt samliv ända tills cancern gjorde slut på det. Jag har sörjt färdigt detta förlorade liv.

Jag åker och handlar rakt in i blixt och dunder plus skyfall, mycket vatten på vägarna ända tills jag svänger av på hemvägen vid Hemmestakurvan någon knapp kilometer hemifrån. Snustorrt på vägen, inte en droppe har kommit, men bilen är rentvättad av skyfallet och kommer till tomten finare än när jag åkte iväg. Hela dagen är himlen mörk, men alla åskväder viker av. 

onsdag 11 juni 2014

Sommaren flödar över

Älsklingen åker till Södersjukhuset för att prova masken de har gjort så den passar. Det gör den inte och han får panik när halsen trycks till, hans svullna hals. De klipper upp ett hål och ska göra en ny mask tills på måndag då det är första stråldagen. Han åker taxi fram och tillbaka för 140 kronor per resa och efter tio gånger blir det gratis.

Sommaren flödar över av blommor och att vi fick alla vägar uppgrävna för vatten och avlopp har gjort att blomsterprakten är större än någonsin i dikesrenarna. Vallmo växer strax utanför tomten och blåelden dansar längs ett par andra vägar i närheten. Praktfullt. Lupiner blommar där de lade de uppgrävna massorna på den tidigare åkern, som mest hade timotej och rödklöver som växter. Fru Sommar har gått runt och penslat allt med sin kärleksfulla hand. Låter knasigt. Men så känns det. Eller kanske är det den ur havet nyss uppstigna Venus. 

måndag 9 juni 2014

Ett barn är i fara

Jag drömde i natt att ett barn var i fara, natten innan drömde jag att en mor och ett barn var utsatta för något. Ett barn är symbol för alla tillvarons möjligheter förkroppsligade. Det betyder framtidens möjligheter, enkelhet och oskuld. Detta handlar också om individens inre om självets omvandling och återfödelse till det fullkomliga. Och älsklingen hade fått till sig att "det går vägen" ordlöst när han hade varit på helande massage. Men vilken väg är det? Att förvandlas till något mer fullkomligt och att återfödas kan betyda både liv och död. Jag hoppas förstås att det handlar om fysisk återfödelse. Sju dagar kvar tills strålbehandlingen på Södersjukhuset börjar. 

söndag 8 juni 2014

Ett födelsedagskalas som läker

Vi firade älsklingen i går. Den närmaste familjen var här med barnen och två barnbarn och det var som att något gick ihop. Jag tänkte att den djupa saknad jag har känt sedan jag var liten bryggades över av att vi kalasade. Jag vet inte varför, men känslan var sådan.

Jag har velat förut att han skulle tillfriskna eller dö. Att det skulle bli något annat, ett avslut. Hemska känslor har passerat genom mig, men i dag är de borta. Det blir som det blir. Om en vecka börjar strålningen.

Innan dess har vi ett dop att gå på i släkten: ett kusinbarn till honom döps. I min gamla kyrka. Där jag är konfirmerad, men kyrkan är egentligen inte så gammal, bara drygt 50 år, för jag ingick i de första kullarna som konfirmerades i denna stenkyrka, som liknar en borg: Markuskyrkan i Björkhagen.

Kanske blir detta också läkande och helande. Vi får se.

lördag 7 juni 2014

Att ta farväl

Jag har blivit tvingad att ta farväl av älsklingen och kentauren inom mig vredgas över detta. En ny man är här istället alltid drogad av morfin, glömsk och ibland irrationell. Kommer med små pikar för att han känner sig hjälplös. Älsklingen behöver försvara det som är kvar av honom. Sorgeprocessen pågår mellan honom och alla han känner och kommer i kontakt med. Särskilt mig.

Han är inte längre här. Vem har kommit istället? Och hur länge stannar denna variant av honom? Men han kände ändå ordlöst att det kommer att gå vägen. Så uttryckte han det häromdagen. Vad betyder det? Ingen vet.

I dag är hans 57:e födelsedag och vi kommer att fira honom både jag och vår närmaste familj. Det är viktigt.

onsdag 4 juni 2014

Trädgården är ett hav av blommor

Det har inte varit någon vinter och för andra gången på trettio år blommar de starkt doftande vita rosorna redan nu. Och genom trädgården springer mytiska djur, kentaurer särskilt och sabeltandade tigrar. Dinosaurier och mammutar. Och jorden skakar av deras tyngd. Samtidigt som gullregnet är överöst av blommor och syrenerna doftar som ambra. Märkligt. Mitt djur är kentauren och den är vredgad över sakernas tillstånd. På gränsen att brista.

tisdag 3 juni 2014

Blomstrande, poetiskt språk

Jag läste i Kristian Gidlunds I kroppen min och ser hur han har beskrivit sin sjukdom. Sin cancer. Han har ett poetiskt och blomstrande språk med inslag av djup mytologi och Armageddon är ett genomgående tema. Jordens och kroppens undergång. Numera läser jag sällan en bok från sidan ett utan börjar mitt i för att se om det är något. Och hans bok är verkligen någonting. Han skriver att han har jobbat hårt med språket när han bestämde sig för att bli författare. Han trodde nog inte att han skulle beskriva sin egen fysiska undergång.

När halva boken är skriven och bloggen avslutas tror han att han är frisk, men så kommer den djävulusiska och mycket lömska sjukdomen tillbaka. Då vet han att han ska dö. Och han sörjer att han aldrig kan få eller hinner få en son. Men han inser nog aldrig att han har lämnat barn efter sig. Ett arv i form av boken. Det är en gåva till hans föräldrar och alla oss andra. Jag vet att böcker är som barn. De föds och sedan vet man inte alls vad de för med sig. De utvecklas och blir något av sig själva.

onsdag 21 maj 2014

Han är iväg

Redan nu i eftermiddag fick han tid för röntgen. Måtte det nu gå bra! Sjukvården är snabb ibland. Nej jag hade fattat fel, hört fel. Det är svårt att höra ibland vad han säger, men han sade om två dagar. På fredag är det dags för ny röntgen. Men i morgon ska sjukhusets tandläkare kolla hans tänder. Det ingår. Han får åka taxi till sjukhuset. Ingår i välfärden.

Han har bestämt sig

Det blir strålning. Han kommer att bli kallad till undersökning, röntgen, och de gör en mask så att huvudet ska vara stilla och strålningen hamnar på rätt ställe. Det blir tre veckors lite högre stråldos fem dagar i veckan. Förmodligen i juni. Han har ont trots morfinet och svårt att prata. Det är därför han har bestämt sig. 

måndag 19 maj 2014

Södersjukhuset är räddningen

Har kört den älskade raringen till sjukhuset för att han ska få en omvärdering av sin kropp. Han mår inte bra. Har lite svårt att andas ibland. Kan knappt prata. Vi får hoppas att läkarna kan göra något.

torsdag 15 maj 2014

Väljer mina övertygelser

Varje vaken timme måste jag välja om igen. Vad jag tror och inte vet. Hur jag ska gå vidare. Avskärmad från vissa ting. Livet är större än du och du är inte jag. Tystnadens ljud. Och allt har redan nedtecknats förut. Utan ord.

onsdag 14 maj 2014

Blir det strålning?

Älsklingen har börjat fundera på att ta lite strålning. Han mår inte bra. All tid går nu åt till att ständigt försöka hålla sjukdomen borta. Han har inte ens tid längre att se lite på TV på kvällarna med mig. Vårt förhållande finns knappt längre. Men vi har trettio år att falla tillbaka på. Hur skulle det annars gå?

fredag 9 maj 2014

Jag blir erbjuden kurator

Läkaren som behandlar älsklingen hemma pratar med mig också och säger att det finns anhörigstöd och att det är bra om jag har deras telefonnummer om det händer något. Ifall han skulle bli medvetslös eller så. Jag berättar att jag är gammal nog att klara mig själv, att jag är mentalt härdad. Men jag förstår att hon vill hålla ryggen fri så att hon själv inte råkar illa ut. Och jag har inte deras telefonnummer. Nä det har jag inte. Jag frågar inte efter det heller. Vill inte ta ut något i förskott. Var dag har nog av sin egen plåga.

fredag 2 maj 2014

Drömmen om staden

Jag drömde flera gånger i natt att Skanstullsbron var borta. Och jag som jobbade på Götgatan kunde inte komma till jobbet. Funderade på hur jag skulle komma dit, men kom inte på något sätt. En liten båt verkade vara det bästa sättet. Denna dröm är en pendang till vad jag drömde i tonåren när jag gick över den bron in mot stan och allt var i glada färger i drömmen. Den enda färgdröm jag minns.

Att ta klaffbron från öster vid Danvikstull föll mig aldrig in. Det är den väg jag åker till stan nu och den bron leder också rakt upp till Söder och Götgatan. 

torsdag 1 maj 2014

Att trasas sönder

Det känns som om allt bakåt upplöses och blir till intet. Barndomens mönster har gjort sitt. Inget av detta är verkligt längre. Nätet som spanns då delas och försvinner. Ingenting finns kvar.

lördag 26 april 2014

Panikångest

Världen ramlar samman när jag upptäcker att jag kommer att bli tvungen att betala massor i restskatt. Jag klarar det inte. Det blir för mycket ovanpå allt annat. Går omkring och djupandas med magen och traskar fram och tillbaka i den underbara vårdagen. Till slut når fåglarna och naturen in i mig och jag blir lugnare.

Allt kommer att ordna sig. Vi kan låna pengarna. Vad ska vi annars ha banker till? Hundratusen är ingenting för oss egentligen. Vårt hus är värt miljoner. Vi behöver inte flytta. Aldrig någonsin. Vi kan bo här i evigheter eller tjugo år. Det är ungefär detsamma. 

måndag 21 april 2014

Det tredimensionella

Har ni någon gång tänkt att allt omkring er är iordningställt för att något särskilt ska hända. Men du vet inte vad och inte när eller hur. Men det känns så ändå. Som om livet är ett rum där något är bestämt att ske.

Men när kommer det? Och kan jag göra något åt det? Och vem är jag egentligen? Vem vet. Inte jag.

onsdag 16 april 2014

Att förvandlas

Barnen blir förskräckta över att pappa inte längre kan prata ordentligt. Stämningen är dämpad även  när vi träffas för kalas i släkten. Men så är livet. Jag säger att jag har tagit avsked av den gamle älsklingen och vet inte vad jag ska göra med den nye. Det är en annan person. Det har blivit tystare hemma eftersom det inte längre går att prata på samma sätt. Jag blir också tyst. Allt bidar sin tid. 

söndag 13 april 2014

Drömmen om glädjen

Det var fest hemma hos oss och vi hade många rum. När älsklingen kom hem så gick han och lade sig i det rum där hans mamma bodde. Hon som dog för mer än tjugo år sedan. De låg i en stor säng och var glada och pratade. Det fanns mycket glädje i huset, en klar och strålande.

Jag berättar en del av drömmen för min älskling. Att hans mamma bodde hos oss. Han svarar med att berätta att han drömde om fruktträd, som blommade så att träden var helt vita.

tisdag 8 april 2014

Att dela livet

Det var det vi gjorde och gör, men mindre nu än förut. Jag försöker att avskärma mig från dig för jag vet inte hur länge du kommer att finnas här. Hjälplösheten är total när det handlar om denna sjukdom. Finns ingenting jag kan göra annat än att titta på när den som jag har levt med så länge förvandlas.

Jag kommer att prata med dig även när du är borta. Självklart. Och de bästa svaren får man från sig själv. Naturligtvis. Nu är det en tyngd som vilar över oss båda och jag har föreslagit förut att vi kanske skulle flytta ifrån varandra, men det klarar vi heller inte. Allt är i gungning. Såsom det aldrig tidigare har varit. Inte under 30 år. 

lördag 5 april 2014

Att ha gjort sitt

Kanske är det så att vi har fyllt vårt syfte bägge två. Barnen är stora. De klarar sig själva. Jag hann vara stolt och glad över det innan älsklingen blev sjuk så det märktes. Han var säkert sjuk innan alla barn hade flyttat, men det märktes inte. Det var först när jag tvingade iväg honom till läkare som cancern upptäcktes. Han visste att han hade varit trött och inte orkat jobba lika mycket, men inte varför. Han har redan varit sjuk i flera år, men inte sjukskriven mer än drygt ett år. 

fredag 4 april 2014

Och var det här meningen

Hur var det? Alla våra år tillsammans och var det meningen att det skulle mynna ut i detta? Det är inte det svåraste jag har upplevt och älsklingen tror att han ska klara det. Jag tror det inte. Tyvärr. Har vi bestämt att det skulle bli så här? Vem vet. Det verkar så onödigt nu när vi äntligen skulle ta det lite lugnt, åtminstone jag, men inte då. Han skulle jobba klart bara, men stressen blev för hård. Han har försökt dra ned på morfinet, men han blev tvungen att ta mer i dag.

torsdag 27 mars 2014

Trettio år av gemenskap

Inte kan detta försvinna? Nej självklart inte. Men varför känns det som om livet är slut? Inte bara för älsklingen utan också för mig. På sätt och vis är det så. Allt är annorlunda nu mot förut. En mörk skugga vilar över oss. Sjukdomen. Varför? Jo på ett plan är det enkelt. Det som ligger bakom cancern är orsaken. Och jag vet så väl att det inte går att berätta för någon annan om det man själv har hittat. För ingenting gäller den andre på den här nivån. Det är lika förvirrat som Alice i Underlandet. Och ännu värre. 

onsdag 26 mars 2014

Och det beror av rädsla

Jag snabbläser Anita Moorjani, som insåg när hon var död (jo hon låg i koma och dog) att hon inte behövde leva med cancer. Allt berodde av rädsla. Hon återvände till livet och cancern försvann på ett mirakulöst sätt ur hennes kropp. Vi behöver lära oss skratta varje dag och inte tro så mycket om allt. Och om inte något annat hjälper: ät choklad! Alla behöver älska sig själva för annars kan ingen älska någon annan. 

tisdag 25 mars 2014

Rödhaken är här

Den kom mitt i ett snöväder och försökte få lite mat från våra talgbollar. Denna pigga
vippande fågel är ett säkert vårtecken. Men inne hos oss i huset är det höst. Så känns det. Älsklingen ska få en sköterska, som kommer hem för att vårda honom. Hon kan ge mistelsprutor och annat som han vill ha. Då slipper han åka till vårdcentralen tre gånger i veckan. Sköterska i hemmet påminner mig om gamla svart-vita filmer. Där gamlingar vårdas av någon stärkt och bestämd person. Min älskling är inte gammal. Han är 50plus. Men cancern bryr sig inte. Sjukdomen begriper inte att kroppen dör till slut.

måndag 24 mars 2014

Grunden i livet

Är grunden i livet sorg? Jag vet inte. Det kan lika gärna vara glädje. Det är en konst att nå fram till det stadium där själva ordet gör att man känner detta. Säg sorg och bli sorgsen eller ledsen. Säg glädje och bli detta. Bli själva ordet. 

lördag 22 mars 2014

Ensamheten

Det känns ensamt att vara anhörig till den käre. Han finns där, men ändå inte. Sjukdomen är en demon som slukar min älskling levande. All tid går åt till att bekämpa detta. Inte en sekund finns över till nöjen eller avkoppling. Inte egentligen eftersom sjukdomen alltid lurar i bakgrunden.

Någon minut brukar det ta innan jag kommer ihåg när jag vaknar. Under natten drömmer jag om allt annat än sjukhus och sprutor. Där i det andra landet under sömnen försiggår livet som vanligt. Och allt är lyckligt och spännande. Men när jag vaknar så kan han inte prata ordentligt. Så har det varit ganska länge. 

måndag 17 mars 2014

Det snöar

Morgonen medförde snö. Kallare än under hela månaden. Älsklingen ska ta bilen för att få sprutan på vårdcentralen. Mistelpreparat. Han använder enbart alternativa metoder. Ingen strålning, ingen kemoterapi. Omläggning av livet och kosten. Så har det varit i mer än ett år. Alla släktingar och vänner är rädda för det han gör. Alla vill att han ska luta sig mer mot läkarna.

söndag 16 mars 2014

Ovissheten

Det värsta är att aldrig veta. Inte hur det ska gå. Inget är visst och klart. Bara ovissheten finns där. Tillsammans med diverse sjukbesök, omgörning av allt. Sjukdomen bestämmer. Och livet är som en saga berättad av en dåre, mycket väsen för ingenting. Tur att våra själar är odödliga. Det vet jag sedan länge. Det är Shakespeare som har begripit allt för hundratals år sedan. På 1500-talet. Jo han levde då och in bit in på 1600-talet. Det snöade i går och kommer att snöa i natt.

onsdag 26 februari 2014

Lyckan kommer, lyckan går

Jag skriver det här i bloggform, men det är bara jag som kan läsa det. Har gjort det alldeles anonymt på nätet. Nog har jag haft en del lycka i mina dagar, åtminstone 30 år som var fina med min älskling innan han blev sjuk. Men ekonomiskt skulle jag tycka att vi behöver hitta en kruka med guld. Just nu är det bara vårt hus, som är vår besparing, och inte vill vi flytta.

Vi kan inte bo någon annanstans lika bra och lika billigt, men har behövt låna pengar av våra barn nu för de räcker inte till allt. Men att tvinga en sjuk att flytta, nej det orkar ingen av oss. Så snälla rara hitta en kruka med guld åt oss. Kära makter gör det. Vi har en gammal hund och gamla katter också, som inte heller går att flytta. Hunden Lukas snart 16 år är i stort sett blind och skulle inte hitta ens till maten någon annanstans.

Det är sorgligt med ålderdom och ändå är vi inte så gamla. Men sjukdom kan drabba i alla åldrar. Jag trodde nog att vi skulle slippa det eftersom jag tycker att jag har haft nog med elände i livet, men ingen vet när olyckan slår till igen. Det spelar ingen roll hur man uppför sig. Cancer kan komma ändå. Annars skulle inte också barn drabbas.

tisdag 25 februari 2014

Innersta tankar

Här tänkte jag försöka skriva ned mina innersta tankar. De som inte går att dela med alla på nätet. Det känns skrämmande att försöka, för alla påhopp genom åren då jag har haft en offentlig blogg gör att jag automatiskt censurerar det jag tänker.

Det går inte att visa sig svag och utsatt i den vanliga bloggen för då blir jag genast påhoppad av en hop galningar. Tyvärr fungerar det så. Men här kan jag andas ut ett tag.

Jag är väldigt orolig över min framtid. Min närmaste är sjuk i cancer, denna skräcksjukdom, som knappt någon kan överleva. Inte i längden. Själv kommer jag inte att klara mig, varken mentalt eller andligt sett och troligen heller inte ekonomiskt.

Aldrig hade jag sett detta komma eftersom min älskling är mycket yngre än jag. Det hade varit rättvist om jag hade blivit sjuk och han förblivit frisk. Men så är det inte nu. 

lördag 22 februari 2014

Min veranda

Här är den lilla verandan som ligger rakt i söder. Grannen har tagit bort en stor gran så nu får vi mycket mer sol. Så härligt! Ser ni solstrålarna på bilden? Så trösterikt med sol.