tisdag 30 september 2014

Älsklingen kommer hem

Jag ska hämta honom från sjukhuset i dag. Han är piggare och bättre och har lärt att ge sig själv medicin och dropp. Han har tränat mycket på att äta och dricka och får i sig litegrann. Kan inte prata förstås. Går att förstå enstaka ord, men svårförståelig.

Han lever dock bättre och lite närmare ett friskt jag än i våras och under sommaren. Vi får se hur det går. Jag har inga förväntningar direkt. Går inte att ha.

lördag 27 september 2014

Det blåser och är strömavbrott

Jag som trodde att strömavbrotten var slut eftersom Vattenfall har grävt ned ledningarna, men det har varit tre på den senaste tiden. I går kväll var det ett, som avbröt att jag tittade på TV på kvällen, men jag väntade ut det med de levande ljusen tända.

Älsklingen ska komma hem en stund i dag och tänker flytta hem för gott nästa vecka. Han kunde inte komma hem tidigare som han hade velat. Men nu är han piggare, mycket bättre än förut, men han kan fortfarande inte äta eller dricka och inte prata heller. Lika mager också, men fötterna är inte längre svullna. Han kommer att få vård i fortsättningen hemma och jag är så van vid denna sjukdom att jag knappt ens längre reagerar. Det känns på sätt och vis tryggt att ha honom här, men samtidigt vet jag att jag själv blir undersköterska och annat när han är hemma.

Han var hemma också i går och började gå igenom lådor och städa dem. Mycket energi plötsligt och han meddelade en son att bilen ska skrotas. Varför då? Det behövs inte ännu. En bil är symbol för att kunna ta sig fram i verkligheten. Precis som vi gör med våra kroppar när vi befinner oss på denna planet.

torsdag 18 september 2014

Vilse i livet

Har ingen riktning längre. Vet inte vart jag skall gå. Har målat huset de senaste dagarna. Vitt, vitt överallt. På alla fönster och vindskivorna fast jag vågade inte klättra allra högst upp. Så där blev det inte målat. Men huset ser fint ut när man kommer. Rent och snyggt.

Återstår att fixa till inuti huset, men det har vi inte råd med. Fast det ordnar sig säkert. Älsklingen är kvar på sjukhuset eftersom han fick en infektion och ny antibiotikakur. Han siktar på att komma hem nästa vecka. Jag tror inte på att han någonsin kommer att bli frisk. Han är för skör. Så känns det. Men visst vore det trots allt kanske lugnare att ha honom hemma.

måndag 15 september 2014

Ibland tänker jag på min egen död

Ja om jag hade bestämt mig på riktigt för att ta livet av mig då 1973 när jag var 27 år och inte ville leva för att min mamma inte gjorde det. Om jag verkligen hade gjort detta då när jag hade chansen och världen hade kunnat gå vidare utan mig. Så mycket jag hade sluppit då.

Jag hade sluppit att föda två barn till, sluppit bli förälskad och ha det bra med min sambo i trettio år drygt. Sluppit att plågas nu när jag inte vet hur länge han kommer att leva. I dag dog namne till honom i cancer i samma ålder. Så gräsligt. Jag nämnde det naturligtvis inte för honom. Fast det stod i alla nyheter.

Men det går naturligtvis inte att tänka så. Självmord är inte möjligt, särskilt inte sedan jag gick igenom detta så tidigt i mitt liv och överlevde det. Det enda som finns är att leva och leva så långt det går, ända in i intigheten. 

söndag 14 september 2014

Man vänjer sig

Jo man vänjer sig vid allt också att leva med en sjuk. En man på hans avdelning på sjukhuset dog för två dagar sedan. En påminnelse om vår dödlighet som prästerna sade förr i tiden eller gör de det nu också? Vet inte. Går inte i kyrkan. Han är hemma nu och har övernattat och ska sova här en natt till. Sedan siktar han på att flytta hem. Nästa vecka. Förståeligt att han inte vill tillbringa mer tid i dödens väntrum på sjukhus. Det är bättre att bo hemma och bli omskött här.

Han orkar mer. Mycket mer än för någon månad sedan, men frisk är han inte. Han går runt med droppställningen han är kopplad till hemma och ger sig själv den medicin han behöver, mat intravenöst som gör att han överlever. Vi vet ingenting om hur livet ska gestalta sig och det är ingen idé att i förväg föreställa sig något. Vi får ta det när det kommer. 

måndag 8 september 2014

Övernattningen

Det gick bra för honom att övernatta. Han skötte själv morfin och dropp, men var uppe och stökade med sin droppställning, väckte mig ett par gånger. Men det är ingenting att säga om det. Han är piggare än tidigare, men lika mager.

En ambulanshelikopter landade strax bredvid tomten ute på ängen när han var här och en granne flögs iväg. Han har också tidigare legat på Nacka sjukhus. Älsklingen såg honom där. Men grannen är lika gammal som jag. Inte så ung som min sambo. Så orättvist att han är sjuk. Jag som hade räknat ut att vi skulle få något decennium tillsammans. I lugn och ro. Tror inte att han lever nästa år. Trots förbättringen. Den beror på strålningen plus mistelsprutor säger älsklingen att han trots allt är friskare.

Han befinner sig dock i vården för livets slutskede och den behandlingen leder inte till så mycket längre liv. Så kläckte ju läkaren ur sig: att han inte skulle leva så särskilt länge. Kanske. Men när hon tillfrågades vad det betydde så backade hon. Beror på vad man menar med länge sade hon. Och ingen av oss båda frågade henne vad hon menade med detta. Länge? Jo en del blir ju hundra år och älsklingen är drygt femtiosju.

Vi ska ses nästa söndag igen här hemma älsklingen och jag. Då på valnatten vill han sova här. Röstat har vi redan gjort. I förtid. Vad som än händer har vi klarat av drygt trettio år tillsammans och att bygga ett eget hus plus att uppfostra två söner. Och han har fått sitt första barnbarn. Om han vill dra så går det. Alla klarar sig fint förutom rent sorgligt och känslomässigt. 

onsdag 3 september 2014

Ett förlorat liv

Där finns ett helt liv förlorat och det spelar ingen roll att älsklingen inte är död. Han lever inte heller som förut. Vår relation är knappt märkbar längre. Men han ska försöka sova här en enda natt senare i veckan. Vi får se hur det går. Då ska han själv ge sig droppet för natten.

Men även relationerna till andra familjemedlemmar överskuggas av detta. Jag märker det tydligt när en son är på besök med en av mina sonsöner. Vi har inte samma förhållande längre till varandra och måste återigen bygga upp något nytt. Något mer vuxet emellan oss. Och samtidigt måste han vara pappa till sin son. Allt befinner sig i ett mellanstadium. Åtminstone är det så för mig. Allt svävar och ingenting är på riktigt. För vem vet vad som händer i morgon?

Sonen tog ned delar av den trädkoja, som hans far har byggt åt honom. En del plankor var ruttna efter så många år och behöver bytas ut. Han byter dem nog nästa vår. För då är det dags för hans son att klättra upp i kojan.