torsdag 27 november 2014

Han säger att han har tinnitus

Brus ibland men också musik. Alice Babs och Ted Gärdestad säger han. Vad sjunger de frågade jag? Alice Babs sjunger "gently down the stream", skriver han. Jo den känner jag igen. Row, row, row your boat gently down the stream, Merrily, Merrily, Merrily, Merrily, life is but a dream. Har hon verkligen sjungit den? Jag vet inte, men bägge befinner de sig på andra sidan. Både hon och Ted Gärdestad.

tisdag 25 november 2014

Älsklingen larmar

Det är mitt i natten, men jag hör att det kommer bilar. Jag undrar vad det är fråga om. Men det är förstås älsklingen som har larmat. Men inte till mig fast han har fått larm som jag också kan höra i andra änden av huset. Han vill inte störa mig så jag vaknar när patrullen går in i huset. De är två stycken, en man och en kvinna. De lyckas lyfta upp älsklingen från golvet och upp i sängen. De är starka. Men de hittade inte hit utan en granne har fått visa dem vägen. Bedrövligt. Ingen hittar och hur lång tid ska det ta att få en riktig adress, men de ska säga åt larmcentralen också för de hade fel adress. Adrenalinpåslag förstås, men när jag utbrister att älsklingen borde vara på sjukhus, att det här inte går längre så börjar han gråta. Han vill vara hemma.
10:36
Så väcker han mig igen vid halvsju. För att jag ska plocka undan skräp i hans rum. Han larmar mig och jag tror att det har hänt något förfärligt nu igen. Jag blir arg på honom. Han tror jag har blivit undersköterska så det bara är att ringa. Som på sjukhus. Så kan vi inte ha det. Jag får förklara om igen att när han larmar Nattpatrullen är det lika bra att larma mig också för jag vaknar ändå när de går in i huset. Men inte halvsju på morgonen för ingenting. Jag städar gärna, men när jag har fått sova en smula. Nu blev det kring sex timmar i natt. För lite.

lördag 22 november 2014

Trygghetslarm

Älsklingen fick trygghetslarm i går av kommunen och råkade trycka på det någon gång när han var uppe och vankade under natten. Jag vaknade av att det var folk i huset. Men då hittade de hit och då vet vi att det fungerar. Det känns ändå tryggt.

Måste göra så att jag kan betala räkningarna känner jag. Nu är det älsklingen som fortfarande gör det. Över internet. Får ta över den verksamheten snart känns det som. Ekonomi har oroat mig i många år, att inte ha kontroll över pengar och vart de går är min största fasa. Särskilt som älsklingen inte är pigg på att berätta om det heller. Det var okej så länge som han hade tre gånger de inkomster som jag har, men inte nu längre. Sjukpenningen är inte hög.

fredag 21 november 2014

Full fart från samhället

I går fick älsklingen en sjukhussäng hemlevererad så nu kanske han sover bättre. Han ramlade ju igen, men skadade sig inte. Den ordentliga sängen kanske hjälper honom nu. Så ringde biståndshandläggaren från kommunen och lovade att vi skulle få ett larm till hemtjänsten i dag. Så att de kan komma och hjälpa till ifall han ramlar igen. Hoppas det är sant. Hon frågade om vi behövde någon mer hjälp, men jag tackade nej till detta i nuläget. Vi får se. Svårt förstås att inte vara stressad över situationen. I morse hade en propp gått och han hade tänt massor med ljus på toan för att se. Och satt på en värmefläkt och ställt den alldeles intill sin morgonrock i sovrummet. Det kan börja brinna då. Han behöver ständig tillsyn.

torsdag 20 november 2014

Otaliga fall

I morse gled älsklingen ned från sängen och hamnade på golvet. Han kommer inte upp själv, men fick hjälp till slut av fyra stadiga kvinnor att komma upp i sittande ställning igen och så småningom somnade han utmattad i sängen och fick några timmars sömn. En utdragen plåga genom att han inte har ordentliga muskler längre i benen. Han är skinn och ben och ser ut som om han har suttit i koncentrationsläger.

Sedan kämpade han på resten av dagen och nu har han fått sin antibiotikaspruta. Fick en infektion i blodet av att han rispade sig på en nål och det blev varbildning. Inga farliga bakterier, men hans immunförsvar är så dåligt att han inte klarar detta utan får en infektion. Vi tar en dag i taget.

lördag 15 november 2014

Älsklingens mamma

Min älskling föddes i en familj där mamman visste allt, men ingen trodde på henne. I vår värld blev hon lite tokig. Han valde mig för jag är som hans mamma, men inte lika utpräglat utan jag kan ändå ha kontakt med alla världar.

Det är lite som Narnia för vanliga människor. Det verkar som en fantasi eller en barnsaga, men det är den andra verkligheten. Den som vi också kan leva i och där vi är allt som vi inte är här. Så enkelt och så svårt att begripa.

Mardrömmar om fattigdom

Jag har drömt två nätter i rad att jag är fattig och försöker låna någon tusenlapp från någon. Rädsla för fattigdom överskuggar fast jag vet att det inte är så. Men det är en livslång rädsla. Älsklingen är inte särskilt frisk. Han fick en ny infektion och får nu en ny kur med antibiotika i sju dagar. Nyss var sköterska här och gav honom allt han behövde. Nu sover han. En djup sömn med långsamma andetag. Det behöver han.

I eftermiddag kommer hans bror och hans familj hit. De ville träffa honom. Jag frågade sköterskan om hon trodde det skulle gå bra. Jo, det tyckte hon, en kortare stund. Kanske lite uppiggande. I morgon har vi kalas för ett av mina barnbarn här. Han fyller 17 år och det blir också ett kort kalas.

Den här unga älgtjuren stod utanför sovrumsfönstret en morgon. 
Älsklingen ska få droppställning på rullator, så att det inte är så besvärligt för honom att ta sig fram och han ska få en toalett bredvid sängen så det slipper hända olyckor. Han har svårt att ta sig upp från den vanliga toan när han väl har satt sig. Inga muskler. Ett eländes liv. Tyvärr. Men han håller humöret uppe.

måndag 10 november 2014

Bägge lite sjuka

Usch jag har knappt varit med om detta att vi bägge är lite risiga. Älsklingen fick en reaktion på sin mistelspruta och är lite utslagen och jag känner en förkylning som härjar i kroppen. Sov när sjuksköterska var här och tog hand om min gubbe. Vilket elände. Men jag får väl friskna till under dagen och ta mig åtminstone till affären för att köpa mjölk. Det går nog. Grågrått väder med regn gör inte saken bättre. Hur ska vi överleva?

Och sedan tänker jag att jag måste skriva något poetiskt om detta tillstånd så att de som eventuellt kommer att läsa detta någon gång orkar fortsätta också. Något om att vi passerar ut genom fönstren med våra själar och flyger ut i det regnvåta landskapet och ser ned på vårt hus från ovan. Det underliga som har så mycket vinklar och vrår för att det är två hus, som är ihopbyggda. Inte något fyrkantigt bygge alls. Så symboliskt också för vårt förhållande.

söndag 9 november 2014

Lite tid

I går sade älsklingen att vi har det ganska gott ändå. Jo man vänjer sig vid allt också svår sjukdom. Så tåliga är vi människor. Jag pratade med en av sönerna och berättade som det var. Det är svårt. En sådan här sjukdom förvrider livet omkring denna sjukdom. Det är som ett svart hål. Som inte syns riktigt, men drar till sig allt inom nära avstånd.

I dag är det dimma och fars dag. En son kommer hit det vet jag, men den andre är inte här i närheten, men jag har bett honom att ringa. Det är bättre än andra sätt att meddela sig, även om det inte går att föra ett samtal med hans far. Han kan inte prata. Varken i telefon eller på något annat sätt. Bara meddela sig skriftligt. Så är det. Jag sade till sonen jag pratade med att jag hoppas att hans pappa lever till nästa år. Lite tid till kan vi väl få.

fredag 7 november 2014

Vi pratade om efter döden

Älsklingen och jag avhandlade vad vi vill ska ske efter vår respektive död. Ingen av oss vet ju vem som dör först, men kanske blir det älsklingen. Och vi konstaterade att vårt testamente håller och att han inte hade några starka önskemål annars. Bara att det ska bli rättvist mellan mig och barnen. Vi har ju sett skräckexempel på motsatsen tidigare. Tyvärr i andra sammanhang. Men det här rör bara vår familj så vi kan ju hoppas att det blir enklare då. Det kändes lite bättre när detta var ventilerat en gång. Vi får väl återkomma om det blir något mer som dyker upp i tankarna.

Så har vi börjat att ta avsked av varandra. Hur länge?

torsdag 6 november 2014

Vardagsliv

Ibland levde vi vardagsliv i flera timmar. Fast han var kopplad till dropp för det mesta. Och långsamt blev svagare. Ingen snö ännu där vi bor, men iskallt regn och mörkt förstås. November är den mörkaste månaden för då finns ofta inte det vita ljusa på marken. Vi kommenterade vad som hände i världen precis som vi alltid hade gjort och tyckte att sjukvården fungerade bra. Trots allt. Hur länge det skulle vara så visste vi inte. Jag vågade inte fråga om framtiden även om jag tänkte på den ibland. Hur det skulle vara utan honom och vad jag skulle göra då.

tisdag 4 november 2014

Älsklingen kollapsade

Han hade gått in i bastun med kläderna på. Förvirrad och jag upptäckte det inte för jag hade somnat själv en stund på eftermiddagen. Så sedan satt han där alldeles för länge i värmen innan jag hittade honom. Det var i går. Jag fick ringa efter hjälp. Yngste sonen kom och hjälpte mig lyfta ut honom därifrån och ta av hans våta kläder. En sköterska kom och gav honom droppet för natten. Det klarade han inte själv, somnade hela tiden. Han sov hela natten sedan, inte uppe och gående, som han har varit nätterna innan för att han har ont. Och han fick inte ens morfin.

I dag är han på en liknande nivå. Orkar inte hålla sig vaken, men envisas med att sitta uppe, vill inte gå och vila. Jag frågade nyss om han kunde sätta droppet själv senare i kväll, men han ville ha hjälp sade han. Så jag ringde igen och fick tag på en sköterska på ASIH, avancerad vård i hemmet. Jag blir hans sköterska också. Knappt att jag vågar åka och handla längre. Det känns som om sjukdomen har nått en ny nivå, en där medvetandet försvinner. Han kom inte riktigt ihåg vad som hade hänt i går. Inte att sonen varit här eller att han fick hjälp.

måndag 3 november 2014

Ständig rundgång

Älsklingens tid går åt till att ta hand om sig själv för nu är det enbart ett besök per dag av sköterska så resten gör han. Ger sig själv morfin när det gör ont och näringsdropp så att han ska få lite matersättning, glukosdropp så han får en smula energi och han försöker dricka något litet ibland själv, men det går inte så bra. Svårt att svälja. Han sover stötvis, ett par timmar då och då, ibland sittande framför TV:n. Han har fått krokig rygg och nacke, svårt för honom att hålla upp huvudet ordentligt. Han som alltid var så rak tidigare, mycket rakare än mig, som har så konstig rygg. Svårt att se honom så mager och krokig som om han vore mycket äldre. Dagarna går och ingen vet hur det ska sluta. Eller vi vet ju det. Allt slutar med att kroppen lägger av. Vi vet bara inte när.