I går sade älsklingen att vi har det ganska gott ändå. Jo man vänjer sig vid allt också svår sjukdom. Så tåliga är vi människor. Jag pratade med en av sönerna och berättade som det var. Det är svårt. En sådan här sjukdom förvrider livet omkring denna sjukdom. Det är som ett svart hål. Som inte syns riktigt, men drar till sig allt inom nära avstånd.
I dag är det dimma och fars dag. En son kommer hit det vet jag, men den andre är inte här i närheten, men jag har bett honom att ringa. Det är bättre än andra sätt att meddela sig, även om det inte går att föra ett samtal med hans far. Han kan inte prata. Varken i telefon eller på något annat sätt. Bara meddela sig skriftligt. Så är det. Jag sade till sonen jag pratade med att jag hoppas att hans pappa lever till nästa år. Lite tid till kan vi väl få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar