lördag 26 april 2014

Panikångest

Världen ramlar samman när jag upptäcker att jag kommer att bli tvungen att betala massor i restskatt. Jag klarar det inte. Det blir för mycket ovanpå allt annat. Går omkring och djupandas med magen och traskar fram och tillbaka i den underbara vårdagen. Till slut når fåglarna och naturen in i mig och jag blir lugnare.

Allt kommer att ordna sig. Vi kan låna pengarna. Vad ska vi annars ha banker till? Hundratusen är ingenting för oss egentligen. Vårt hus är värt miljoner. Vi behöver inte flytta. Aldrig någonsin. Vi kan bo här i evigheter eller tjugo år. Det är ungefär detsamma. 

måndag 21 april 2014

Det tredimensionella

Har ni någon gång tänkt att allt omkring er är iordningställt för att något särskilt ska hända. Men du vet inte vad och inte när eller hur. Men det känns så ändå. Som om livet är ett rum där något är bestämt att ske.

Men när kommer det? Och kan jag göra något åt det? Och vem är jag egentligen? Vem vet. Inte jag.

onsdag 16 april 2014

Att förvandlas

Barnen blir förskräckta över att pappa inte längre kan prata ordentligt. Stämningen är dämpad även  när vi träffas för kalas i släkten. Men så är livet. Jag säger att jag har tagit avsked av den gamle älsklingen och vet inte vad jag ska göra med den nye. Det är en annan person. Det har blivit tystare hemma eftersom det inte längre går att prata på samma sätt. Jag blir också tyst. Allt bidar sin tid. 

söndag 13 april 2014

Drömmen om glädjen

Det var fest hemma hos oss och vi hade många rum. När älsklingen kom hem så gick han och lade sig i det rum där hans mamma bodde. Hon som dog för mer än tjugo år sedan. De låg i en stor säng och var glada och pratade. Det fanns mycket glädje i huset, en klar och strålande.

Jag berättar en del av drömmen för min älskling. Att hans mamma bodde hos oss. Han svarar med att berätta att han drömde om fruktträd, som blommade så att träden var helt vita.

tisdag 8 april 2014

Att dela livet

Det var det vi gjorde och gör, men mindre nu än förut. Jag försöker att avskärma mig från dig för jag vet inte hur länge du kommer att finnas här. Hjälplösheten är total när det handlar om denna sjukdom. Finns ingenting jag kan göra annat än att titta på när den som jag har levt med så länge förvandlas.

Jag kommer att prata med dig även när du är borta. Självklart. Och de bästa svaren får man från sig själv. Naturligtvis. Nu är det en tyngd som vilar över oss båda och jag har föreslagit förut att vi kanske skulle flytta ifrån varandra, men det klarar vi heller inte. Allt är i gungning. Såsom det aldrig tidigare har varit. Inte under 30 år. 

lördag 5 april 2014

Att ha gjort sitt

Kanske är det så att vi har fyllt vårt syfte bägge två. Barnen är stora. De klarar sig själva. Jag hann vara stolt och glad över det innan älsklingen blev sjuk så det märktes. Han var säkert sjuk innan alla barn hade flyttat, men det märktes inte. Det var först när jag tvingade iväg honom till läkare som cancern upptäcktes. Han visste att han hade varit trött och inte orkat jobba lika mycket, men inte varför. Han har redan varit sjuk i flera år, men inte sjukskriven mer än drygt ett år. 

fredag 4 april 2014

Och var det här meningen

Hur var det? Alla våra år tillsammans och var det meningen att det skulle mynna ut i detta? Det är inte det svåraste jag har upplevt och älsklingen tror att han ska klara det. Jag tror det inte. Tyvärr. Har vi bestämt att det skulle bli så här? Vem vet. Det verkar så onödigt nu när vi äntligen skulle ta det lite lugnt, åtminstone jag, men inte då. Han skulle jobba klart bara, men stressen blev för hård. Han har försökt dra ned på morfinet, men han blev tvungen att ta mer i dag.