Är uppe redan gick inte att sova. Solen belyser trädtopparna och det ser ut att bli en fin dag. Inte som i går då det åskade och regnade om vartannat. Det är kaos inuti mig egentligen, men jag vill inte träffa älsklingen. Det är bra att vara ifrån varandra ett tag. Jag har mitt ryggonda att ta hänsyn till. Vi har umgåtts dagligen nästan i drygt trettio år, men ingenting är som förut. För bara två år sedan var vårt förhållande, som det alltid hade varit, men nu är det eroderat av sjukdomen. Jag vet inte längre vad han är. Inte älskare och inte omhändertagande man. Han försvinner bort i dimman. Och vad blir kvar? Det är plågsamt att se någon brytas ned och tona bort. Han går tillbaka till barndomen säkert. Vad ska han göra? Kan han växa upp till en ny människa igen. Ingen vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar