Jag ringde till gamla moster Naemi. Hon är som en stormamma för oss alla. I går fyllde hon 94 år och jag glömde att gratulera henne, men jag gjorde så i dag istället och förklarade för henne varför jag hade glömt hennes födelsedag. Om älsklingen och att han var illa däran och att jag inte visste hur det skulle gå. Det är alldeles totalt hjärtslitande, men jag märker att jag har kommit till ett inre ställe där jag är alldeles osentimental om detta. Det är som det är. Ingen kan göra något åt det utom sitt bästa, vilket jag är övertygad om att alla gör. Det blir som det blir. Men samtidigt känns det som att det är mitt fel alltihop. Jag skulle ha kunnat fixa också detta storasyster som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar