Älsklingen sitter på bussen och skriver till sina barn att han älskar dom. Han har nog inte sagt det kanske förut. Inte så uttalat i skrift. Jag brukar inte heller säga det. Vi brukar visa i handling istället att vi gör det. Klart att vi älskar dom. Självklart. Och vi kramar om dom när vi ses. Två dagar kvar tills strålbehandlingen ska börja. Fem dagar i veckan i tre veckor.
Vi sitter i köket och pratar om livet och att kärleken är allt som finns egentligen. Han har lånat boken som hjärnkirurgen Eben Alexander har skrivit om sina upplevelser när han låg i koma och hans läkarkollegor var säker på att han skulle dö. Ingen överlevde en hjärnhinneinflammation som den han hade fått. De skulle just ta bort den intravenösa antibiotikan så att han kunde få dö i frid när han öppnade ögonen och satte sig upp. Tillbaka från himlen. Det är jag som har läst boken och berättar om den för honom.
Jag kommer på att man kan rita kvadranter för att få reda på var man befinner sig. Låter honom göra detta. Det ser bra ut. Han ritar närmaste framtiden som flygande stjärnor och säger att det är nog strålningen. Stjärnor måste väl vara bra?
Man delar ett papper i fyra delar och sedan får den som behöver veta något rita i de olika fyra rutorna utan att veta vad det handlar om. Det är Elisabeth Kübler-Ross som har använt den här metoden för hon behandlade barn med cancer. Hon berättar om det i sin bok Döden är livsviktig. Alla vet vad som förestår egentligen, även barn, men det är inte så lätt att uttrycka. Högerhjärnan gör det i teckningar. Älsklingens mörkaste bild beskriver storm och oväder. Den rutan handlar om dåtid. Det har redan varit. I nutidsrutan skriver han jag, jag, jag inringat. Jo det handlar bara om honom just nu. All tid går åt till sjukdomen.
I framtidsrutan ritar han sig själv gående mot vänster. Han tolkar det som att han går tillbaka. Men jag säger att han går väl mot något annat? Eller ska han gå tillbaka till sitt tidigare liv? Nä, det kan han väl inte. Han har väl råkat ut för sjukdomen för att han behöver byta perspektiv? Och det är det han håller på med nu när han godtar också den vetenskapliga medicinen som behandling. Med allt vad det innebär. Läkaren har frågat vad de ska göra om sjukdomen blir livshotande. Han har svarat att de ska göra "allt". Det har han berättat för mig också så att jag vet. Läkaren har skrivit in detta i hans journal.
Vi sitter i köket och pratar om livet och att kärleken är allt som finns egentligen. Han har lånat boken som hjärnkirurgen Eben Alexander har skrivit om sina upplevelser när han låg i koma och hans läkarkollegor var säker på att han skulle dö. Ingen överlevde en hjärnhinneinflammation som den han hade fått. De skulle just ta bort den intravenösa antibiotikan så att han kunde få dö i frid när han öppnade ögonen och satte sig upp. Tillbaka från himlen. Det är jag som har läst boken och berättar om den för honom.
Jag kommer på att man kan rita kvadranter för att få reda på var man befinner sig. Låter honom göra detta. Det ser bra ut. Han ritar närmaste framtiden som flygande stjärnor och säger att det är nog strålningen. Stjärnor måste väl vara bra?
Man delar ett papper i fyra delar och sedan får den som behöver veta något rita i de olika fyra rutorna utan att veta vad det handlar om. Det är Elisabeth Kübler-Ross som har använt den här metoden för hon behandlade barn med cancer. Hon berättar om det i sin bok Döden är livsviktig. Alla vet vad som förestår egentligen, även barn, men det är inte så lätt att uttrycka. Högerhjärnan gör det i teckningar. Älsklingens mörkaste bild beskriver storm och oväder. Den rutan handlar om dåtid. Det har redan varit. I nutidsrutan skriver han jag, jag, jag inringat. Jo det handlar bara om honom just nu. All tid går åt till sjukdomen.
I framtidsrutan ritar han sig själv gående mot vänster. Han tolkar det som att han går tillbaka. Men jag säger att han går väl mot något annat? Eller ska han gå tillbaka till sitt tidigare liv? Nä, det kan han väl inte. Han har väl råkat ut för sjukdomen för att han behöver byta perspektiv? Och det är det han håller på med nu när han godtar också den vetenskapliga medicinen som behandling. Med allt vad det innebär. Läkaren har frågat vad de ska göra om sjukdomen blir livshotande. Han har svarat att de ska göra "allt". Det har han berättat för mig också så att jag vet. Läkaren har skrivit in detta i hans journal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar