Vi firade älsklingen i går. Den närmaste familjen var här med barnen och två barnbarn och det var som att något gick ihop. Jag tänkte att den djupa saknad jag har känt sedan jag var liten bryggades över av att vi kalasade. Jag vet inte varför, men känslan var sådan.
Jag har velat förut att han skulle tillfriskna eller dö. Att det skulle bli något annat, ett avslut. Hemska känslor har passerat genom mig, men i dag är de borta. Det blir som det blir. Om en vecka börjar strålningen.
Innan dess har vi ett dop att gå på i släkten: ett kusinbarn till honom döps. I min gamla kyrka. Där jag är konfirmerad, men kyrkan är egentligen inte så gammal, bara drygt 50 år, för jag ingick i de första kullarna som konfirmerades i denna stenkyrka, som liknar en borg: Markuskyrkan i Björkhagen.
Kanske blir detta också läkande och helande. Vi får se.
Jag har velat förut att han skulle tillfriskna eller dö. Att det skulle bli något annat, ett avslut. Hemska känslor har passerat genom mig, men i dag är de borta. Det blir som det blir. Om en vecka börjar strålningen.
Innan dess har vi ett dop att gå på i släkten: ett kusinbarn till honom döps. I min gamla kyrka. Där jag är konfirmerad, men kyrkan är egentligen inte så gammal, bara drygt 50 år, för jag ingick i de första kullarna som konfirmerades i denna stenkyrka, som liknar en borg: Markuskyrkan i Björkhagen.
Kanske blir detta också läkande och helande. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar