Blomstrande, poetiskt språk

Jag läste i Kristian Gidlunds I kroppen min och ser hur han har beskrivit sin sjukdom. Sin cancer. Han har ett poetiskt och blomstrande språk med inslag av djup mytologi och Armageddon är ett genomgående tema. Jordens och kroppens undergång. Numera läser jag sällan en bok från sidan ett utan börjar mitt i för att se om det är något. Och hans bok är verkligen någonting. Han skriver att han har jobbat hårt med språket när han bestämde sig för att bli författare. Han trodde nog inte att han skulle beskriva sin egen fysiska undergång.

När halva boken är skriven och bloggen avslutas tror han att han är frisk, men så kommer den djävulusiska och mycket lömska sjukdomen tillbaka. Då vet han att han ska dö. Och han sörjer att han aldrig kan få eller hinner få en son. Men han inser nog aldrig att han har lämnat barn efter sig. Ett arv i form av boken. Det är en gåva till hans föräldrar och alla oss andra. Jag vet att böcker är som barn. De föds och sedan vet man inte alls vad de för med sig. De utvecklas och blir något av sig själva.