Jag visste att älsklingen antagligen skulle dö före mig och väntan på detta var olidlig. Det jag ibland råkade in i var att begripa alla historier som berättades om anhöriga som tog livet av sina nära och kära, för att bli av med dem och kunna gå vidare själva. Det skulle vara bra om detta tog slut någon gång, sjukdomen, och den ockuperande livsstil som den medförde. Det var svårt att skriva ut detta, kändes hemskt, men så var det ibland, samtidigt som ville jag leva som vi hade gjort förut. Och i den lilla vardagen försökte jag göra det, men det saboterades gång på gång av oväntade sjukdomshändelser. Så blev det också när han kom hem från sjukhuset efter två dygn på akuten.
Den morgonen blev jag väckt i mörkret vid halvsju av en främmande människa som stod i mitt sovrum. Det var en sköterska som sade "hallå" och väckte mig och jag blev genast klarvaken och sade "hallå" tillbaka. Sköterskan hade gått in i vårt mörka hus för att leta efter den sjuke, som hon skulle ge en dos antibiotika. Jag gick upp och följde sköterskan till sovrummet där min sjuke älskling fanns. Jag blev inte rädd eller ens irriterad, utan fann mig genast i situationen. Det visade hur mycket sjukdomen hade tagit över våra liv. Hur beredd jag var på allt, också att det plötsligt stod en främmande människa i mörkret i mitt sovrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar