Det är mitt i natten, men jag hör att det kommer bilar. Jag undrar vad det är fråga om. Men det är förstås älsklingen som har larmat. Men inte till mig fast han har fått larm som jag också kan höra i andra änden av huset. Han vill inte störa mig så jag vaknar när patrullen går in i huset. De är två stycken, en man och en kvinna. De lyckas lyfta upp älsklingen från golvet och upp i sängen. De är starka. Men de hittade inte hit utan en granne har fått visa dem vägen. Bedrövligt. Ingen hittar och hur lång tid ska det ta att få en riktig adress, men de ska säga åt larmcentralen också för de hade fel adress. Adrenalinpåslag förstås, men när jag utbrister att älsklingen borde vara på sjukhus, att det här inte går längre så börjar han gråta. Han vill vara hemma.
10:36
Så väcker han mig igen vid halvsju. För att jag ska plocka undan skräp i hans rum. Han larmar mig och jag tror att det har hänt något förfärligt nu igen. Jag blir arg på honom. Han tror jag har blivit undersköterska så det bara är att ringa. Som på sjukhus. Så kan vi inte ha det. Jag får förklara om igen att när han larmar Nattpatrullen är det lika bra att larma mig också för jag vaknar ändå när de går in i huset. Men inte halvsju på morgonen för ingenting. Jag städar gärna, men när jag har fått sova en smula. Nu blev det kring sex timmar i natt. För lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar