fredag 5 december 2014

Älsklingens dödsdag

Han dog i förmiddags. De ringde i morse och sade han att andades tungt, rosslande och att han var blek så han hade nog inte långt kvar. Det var sköterskan Anki som ringde. Tungt besked, men jag ringde till sönerna och den yngste ville skjutsa mig. Vi åkte tillsammans till sjukhuset efter ett tag, för jag hade inte klätt på mig. Vi kom fram precis när han hade slutat andas. Och jag hann bara säga hej till älsklingen innan läkaren kom in och frågade om vi ville veta något. Vi gick till en angränsande rum och jag sade: "jag såg inte om han andades, andades han". Hon skickade sin underläkare att titta och han kom tillbaka och skakade på huvudet. Han hade dött precis när vi kom och var fortfarande varm när vi gick för att ta avsked av honom.

Sköterskan hade tittat till honom tio minuter innan han stilla gick sin väg försvann ut genom fönstret eller svävade ljudlöst i rummet uppe under taket kanske, i den mycket gråmulna och mörka decemberdagen. Jag har hört talas om människor som passar på när de anhöriga inte är där, för dödsprocessen kan vara jobbig. Och han drog innan vi hann in, men vi fick ändå ta farväl av honom och det kändes mycket tungt i hjärtat när vi gick in på sjukhuset sonen och jag, men lättare nu. Jag överlever genom att prata med alla berörda, resten kan vänta till nästa vecka.

Det är helt rätt att dö på en fredag, för skatteverket får inte veta det förrän på måndag. Och det är ingen brådska med någonting, men sedan är det mycket arbete. Men vi är en familj, som ska bestämma. Jag vill inte göra detta själv.

Jag som undrade i går om han skulle kunna delta i extravalet nästa år den 22 mars, men det kan han inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar