Älsklingen till sjukhus

Han väger så lite att han behöver har en fast koppling in i kroppen för medicin, vatten och näring. Det ska opereras in i dag med eller utan sövning. Kanske bara bedövning. Naturen är stilla och mulen i dag. Passande väder. 

Hunden kopplar av

Vår hund som har varit så stökig hela tiden när husse har varit hemma kopplar nu av när älsklingen kommer från sjukhuset efter veckans behandling. Det har gått hål på hakan och cancercellerna plus var droppar ständigt ut. Vår jack-russell-terrier går och nosar på det husse har med sig hem och sedan går han och lägger sig och sover. Hundar kan känna om deras nära och kära är sjuka. Så klart. De har mycket bättre luktsinne än vi. Miljoner gånger bättre. 

Sjukdom som gisslan

Den här cancern håller oss alla som gisslan. Familjen är drabbad. Och ingenting vill han förändra. Allt ska fortsätta som förut, men jag lät älsklingen rita så att han såg att han ska gå åt ett annat håll. Nu är det bara jag, jag, jag, men sedan måste det bli något annat.

Eller också har han bestämt sig för att dö. Vad vet jag? Barnen flyttade hemifrån och han tyckte att hans liv var över. Kanske. Men han tycker om sitt barnbarn. Kan denne få honom att överleva? Barnbarnet som har samma namn som Jim Carreys hund i The Mask.

Och världen ska finnas till

Allt har en mening, visst har det, men han har ont. Får dock bra lindring av läkare. Och i morgon får han sova längre än i dag. Men det har hänt en sak. En yngre kvinnlig släkting är på öppna psyket för hon har kommit ihåg övergrepp på henne och hennes syskon som barn. Vi behöver inte det också. Men livet är så där: höga berg och djupa dalar. 

Taxin borta

Taxin som ska skjutsa honom till Södersjukhuset kommer aldrig så vi går och letar efter den. Den har gömt sig bakom ladan vid närmaste gård och jag förstår varför när den äntligen kör fram. Killen har turban och kan inte svenska. Så en sjukling som knappt kan prata ska kommunicera med någon farbror från Indien. Eller varifrån kommer de som bär turban? EU kanske. Jösses! De har väl gps förstås. Den funkar inte här. 

Tröttheten

Älsklingen är trött när han kommer från sin strålningsbehandling. Han säger att han ska vila en halvtimme och så sover han ett par timmar. Det är bra. Han behöver sova. Kroppen måste vila mellan strålningarna. Något händer. Min svärdotter är här och städar hela huset. Hon städar och skurar ända ut på vår trapp. Jag häpnar. Har aldrig sett något dylikt. Men hennes kultur är från Sovjet. Det gällde att hålla rent på sin egen trapp, framför sitt eget hus. Sopa rent. Har aldrig sett ordstävet uppträda så konkret. Huset är skinande, lysande fläckfritt när hon åker hem. 

Strålning!

Älsklingen har stökat runt hela morgonen, men strax ska han åka iväg för sin första strålningsdag på Södersjukhuset. Vi lär få se hur det går! Jag följer inte med, avskyr sjukhus, och måste ha en egen vrå utan sjukdom. Vill inte dras in i den, som jag sade till honom och yngsta sonen i går. Han och sambon tittade förbi då. I morgon har äldste sonens fru lovat att komma och städa huset om älsklingen orkar med detta. Vi får se.

Jag drar en suck av lättnad när taxin har hämtat honom. Ibland vill jag bara bli av med allt. Han trycker en blöt puss på min kind när han går och jag kramar honom. Vi har så djupa band att jag aldrig kommer att överge honom, men stundtals blir allt för mycket.

Har jag berättat om dovhjortarna? Det var två stycken här och hälsade på häromdagen. De första vi någonsin har sett här sedan vi flyttade hit 1987 på sommaren. Det var sjutton år sedan som femton stycken hjortar rymde från ett hägn någon hade klippt upp. Ägaren Olof Stenhammar kunde inte fånga in dem. De är goda symboler för framgång, långt liv och rikedom. Åtminstone för kineserna. Älsklingen lyckades få dem på bild.

Kärleken är allt

Älsklingen sitter på bussen och skriver till sina barn att han älskar dom. Han har nog inte sagt det kanske förut. Inte så uttalat i skrift. Jag brukar inte heller säga det. Vi brukar visa i handling istället att vi gör det. Klart att vi älskar dom. Självklart. Och vi kramar om dom när vi ses. Två dagar kvar tills strålbehandlingen ska börja. Fem dagar i veckan i tre veckor.

Vi sitter i köket och pratar om livet och att kärleken är allt som finns egentligen. Han har lånat boken som hjärnkirurgen Eben Alexander har skrivit om sina upplevelser när han låg i koma och hans läkarkollegor var säker på att han skulle dö. Ingen överlevde en hjärnhinneinflammation som den han hade fått. De skulle just ta bort den intravenösa antibiotikan så att han kunde få dö i frid när han öppnade ögonen och satte sig upp. Tillbaka från himlen. Det är jag som har läst boken och berättar om den för honom.

Jag kommer på att man kan rita kvadranter för att få reda på var man befinner sig. Låter honom göra detta. Det ser bra ut. Han ritar närmaste framtiden som flygande stjärnor och säger att det är nog strålningen. Stjärnor måste väl vara bra?

Man delar ett papper i fyra delar och sedan får den som behöver veta något rita i de olika fyra rutorna utan att veta vad det handlar om. Det är Elisabeth Kübler-Ross som har använt den här metoden för hon behandlade barn med cancer. Hon berättar om det i sin bok Döden är livsviktig. Alla vet vad som förestår egentligen, även barn, men det är inte så lätt att uttrycka. Högerhjärnan gör det i teckningar. Älsklingens mörkaste bild beskriver storm och oväder. Den rutan handlar om dåtid. Det har redan varit. I nutidsrutan skriver han jag, jag, jag inringat. Jo det handlar bara om honom just nu. All tid går åt till sjukdomen.

I framtidsrutan ritar han sig själv gående mot vänster. Han tolkar det som att han går tillbaka. Men jag säger att han går väl mot något annat? Eller ska han gå tillbaka till sitt tidigare liv? Nä, det kan han väl inte. Han har väl råkat ut för sjukdomen för att han behöver byta perspektiv? Och det är det han håller på med nu när han godtar också den vetenskapliga medicinen som behandling. Med allt vad det innebär. Läkaren har frågat vad de ska göra om sjukdomen blir livshotande. Han har svarat att de ska göra "allt". Det har han berättat för mig också så att jag vet. Läkaren har skrivit in detta i hans journal.

Systembolaget är bra

Jag åker till Systemet med den illgula lånade bilen, en Honda, som har ASS som registreringsskylt och köper två flaskor vitt vin. Till mig själv. Det var mer än vecka sedan jag drack något och när jag tar ett glas känner jag hur ledsen jag är under den fixande och jobbande ytan. Har skött om trädgården och städat. Allt som händer och har hänt tär. Det tar aldrig slut. Men så är livet, jag vet ju det. Ett glas vitt vin, halvtorrt Ruppertsberger Riesling 2012, lite skagenröra med citron, och sedan har jag nått botten av mig själv igen och kan koppla av. Eftersom jag har indiangener eller är en liten kvinna och rätt ålderstigen så tål jag inte så mycket. Bra! De båda flaskorna kommer att räcka minst en vecka. Älsklingen har åkt till stan för att få healingmassage. Jag har börjat spela Bandit med rockmusik när jag är ute och kör bil. Tidigare har jag inte kunnat lyssna på musik längre, fast jag har gjort det sedan min ungdom. 

Vi satt på sängkanten

I går kväll satt vi på sängkanten och höll om varandra. Annars sover vi i var sitt sovrum för att få tillräckligt mycket vila. Ibland stöter vi ihop om natten när vi går omkring i huset. Vi hade ett perfekt samliv ända tills cancern gjorde slut på det. Jag har sörjt färdigt detta förlorade liv.

Jag åker och handlar rakt in i blixt och dunder plus skyfall, mycket vatten på vägarna ända tills jag svänger av på hemvägen vid Hemmestakurvan någon knapp kilometer hemifrån. Snustorrt på vägen, inte en droppe har kommit, men bilen är rentvättad av skyfallet och kommer till tomten finare än när jag åkte iväg. Hela dagen är himlen mörk, men alla åskväder viker av. 

Sommaren flödar över

Älsklingen åker till Södersjukhuset för att prova masken de har gjort så den passar. Det gör den inte och han får panik när halsen trycks till, hans svullna hals. De klipper upp ett hål och ska göra en ny mask tills på måndag då det är första stråldagen. Han åker taxi fram och tillbaka för 140 kronor per resa och efter tio gånger blir det gratis.

Sommaren flödar över av blommor och att vi fick alla vägar uppgrävna för vatten och avlopp har gjort att blomsterprakten är större än någonsin i dikesrenarna. Vallmo växer strax utanför tomten och blåelden dansar längs ett par andra vägar i närheten. Praktfullt. Lupiner blommar där de lade de uppgrävna massorna på den tidigare åkern, som mest hade timotej och rödklöver som växter. Fru Sommar har gått runt och penslat allt med sin kärleksfulla hand. Låter knasigt. Men så känns det. Eller kanske är det den ur havet nyss uppstigna Venus. 

Ett barn är i fara

Jag drömde i natt att ett barn var i fara, natten innan drömde jag att en mor och ett barn var utsatta för något. Ett barn är symbol för alla tillvarons möjligheter förkroppsligade. Det betyder framtidens möjligheter, enkelhet och oskuld. Detta handlar också om individens inre om självets omvandling och återfödelse till det fullkomliga. Och älsklingen hade fått till sig att "det går vägen" ordlöst när han hade varit på helande massage. Men vilken väg är det? Att förvandlas till något mer fullkomligt och att återfödas kan betyda både liv och död. Jag hoppas förstås att det handlar om fysisk återfödelse. Sju dagar kvar tills strålbehandlingen på Södersjukhuset börjar. 

Ett födelsedagskalas som läker

Vi firade älsklingen i går. Den närmaste familjen var här med barnen och två barnbarn och det var som att något gick ihop. Jag tänkte att den djupa saknad jag har känt sedan jag var liten bryggades över av att vi kalasade. Jag vet inte varför, men känslan var sådan.

Jag har velat förut att han skulle tillfriskna eller dö. Att det skulle bli något annat, ett avslut. Hemska känslor har passerat genom mig, men i dag är de borta. Det blir som det blir. Om en vecka börjar strålningen.

Innan dess har vi ett dop att gå på i släkten: ett kusinbarn till honom döps. I min gamla kyrka. Där jag är konfirmerad, men kyrkan är egentligen inte så gammal, bara drygt 50 år, för jag ingick i de första kullarna som konfirmerades i denna stenkyrka, som liknar en borg: Markuskyrkan i Björkhagen.

Kanske blir detta också läkande och helande. Vi får se.

Att ta farväl

Jag har blivit tvingad att ta farväl av älsklingen och kentauren inom mig vredgas över detta. En ny man är här istället alltid drogad av morfin, glömsk och ibland irrationell. Kommer med små pikar för att han känner sig hjälplös. Älsklingen behöver försvara det som är kvar av honom. Sorgeprocessen pågår mellan honom och alla han känner och kommer i kontakt med. Särskilt mig.

Han är inte längre här. Vem har kommit istället? Och hur länge stannar denna variant av honom? Men han kände ändå ordlöst att det kommer att gå vägen. Så uttryckte han det häromdagen. Vad betyder det? Ingen vet.

I dag är hans 57:e födelsedag och vi kommer att fira honom både jag och vår närmaste familj. Det är viktigt.

Trädgården är ett hav av blommor

Det har inte varit någon vinter och för andra gången på trettio år blommar de starkt doftande vita rosorna redan nu. Och genom trädgården springer mytiska djur, kentaurer särskilt och sabeltandade tigrar. Dinosaurier och mammutar. Och jorden skakar av deras tyngd. Samtidigt som gullregnet är överöst av blommor och syrenerna doftar som ambra. Märkligt. Mitt djur är kentauren och den är vredgad över sakernas tillstånd. På gränsen att brista.

Blomstrande, poetiskt språk

Jag läste i Kristian Gidlunds I kroppen min och ser hur han har beskrivit sin sjukdom. Sin cancer. Han har ett poetiskt och blomstrande språk med inslag av djup mytologi och Armageddon är ett genomgående tema. Jordens och kroppens undergång. Numera läser jag sällan en bok från sidan ett utan börjar mitt i för att se om det är något. Och hans bok är verkligen någonting. Han skriver att han har jobbat hårt med språket när han bestämde sig för att bli författare. Han trodde nog inte att han skulle beskriva sin egen fysiska undergång.

När halva boken är skriven och bloggen avslutas tror han att han är frisk, men så kommer den djävulusiska och mycket lömska sjukdomen tillbaka. Då vet han att han ska dö. Och han sörjer att han aldrig kan få eller hinner få en son. Men han inser nog aldrig att han har lämnat barn efter sig. Ett arv i form av boken. Det är en gåva till hans föräldrar och alla oss andra. Jag vet att böcker är som barn. De föds och sedan vet man inte alls vad de för med sig. De utvecklas och blir något av sig själva.